tingerling

Man behöver ha läst mitt förra inlägg fär att förstå fortsättningen!

Vi föds med våra hjärnor programmerade med att mamma och pappa är de som ska ta hand om oss, se till att inget farligt händer oss och att vi får kärlek och omvårdnad. Att leva i ett hem med missbruk, våld eller psykisk ohälsa har inte våra hjärnor "med sig från början". Hjärnan har alltså ingen lagrad information om det som sker. Vad vår hjärna däremot förstår är att det som händer är farligt och den säger åt oss att fly, försvara eller gömma oss. Men ett barn kan inte fly från sitt hem (mer än kanske korta stunder) eller försvara sig utan ett barn som lever i ett hem med missbruk, våld eller psykisk ohälsa har en livssituation som orsakar en konstant belastning på hippocampus. I exemplet med kvinnan och bilen i förra inlägget, utgjorde faran för kvinnan en bil, hon hittade förklaringen i hjärnan till varför hon blev rädd och detta var förståeligt för henne.

Vid typ 2-traumatiserande händelser fungerar hippocampus på samma sätt; varnar vid fara och försätter kroppen i flykt- och försvarsberedskap. Den avgörande skillnaden är att kvinnan hade en chans att ladda ur hippocampus, något som barnet aldrig eller sällan får möjlighet till eftersom ingen förklaring ges, ingen ser eller hör vad som pågår mer än familjemedlemmarna själva. Information om exempelvis förälders missbruk, våld eller psykiska ohälsa finns inte lagrat någonstans i barnets hjärna och det gör att barnet inte heller kan söka någon förklaring till det som sker eller händer barnet. Barnet har därför ingen chans att ladda ur hippocampus och den varnar oavbrutet för fara. Hippocampus varning orsakar en belastning som likt exemplet med kvinnan skulle kunna beskrivas som en liten "röd fläck". Lever man i den här miljön utan att någon uppmärksammar ens situation bygger man på den röda fläcken i hippocampus och den blir som en stor röd klump. Det som fastnar i röda klumpen är sådant som hjärnans hårddisk inte förstår och inte kan sortera in i rätt fack.

Vad händer då när det ha samlats mycket rött i våra reptilhjäronr? Till slut får det röda inte längre plats i hippocampus utan börjar "sippra ut" i kroppen och på grund av detta reagerar kroppen med ett eller flera symtom:

- många blir oroliga och okoncentrerade, svårt att sitta stilla

- huvudvärk, värk i axlar/nacke

- magont, illamående

- svimningskänsla

- ångestattacker

- tvångstankar

- ilska

Genom att prata om rädslorna, få kunskap om hur vi reagerar vid fara och få möjlighet att bearbeta traumat kan man få hjärnan att förstå (skapa ny "fack") och då kan vår hjärnbark - "hårddisken" sortera det. På det sättet minskas röda fläcken i hippocampus och de symtom barnet har visat kan minska eller helt försvinna. Man vet dessutom att det hjälper att rita, skriva, måla eller på andra uttrycka traumat.

Forskare har funnit att barn som växer upp med fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i sina hem ofta kan få svåra hälsoproblem som astma, eksem, magont, sömnsvårigheter, huvudvärk och ätstörningar. Man kan få depressioner, ångest, bli självdestruktiv (ex skära sig, anorexi), få svårigheter i umgänget med andra barn och koncentrationssvårigheter. Man kan också utveckla en hyperaktivitet, som har sin grund i en ständig beredskap för att snabbt upptäcka nya tecken på fara.

På längre sikt kan upplevelserna sätta spår i ens personlighet. Det kan bli så att man ständigt går runt och är rädd och vaksam och man tappar ofta tilliten till andra människor. Man kan utveckla en större beredskap för aggressivitet än andra och man kan komma att stänga av sina känslor. Några barn utvecklar en pessimistisk syn på sin förmåga att påverka sin egen livssituation vilket kan få betydelse för hur man längre fram i livet möter och hanterar motgångar.

Det sägs att 70-80% av alla psykiatriska diagnoser beror på obearbetade trauman i barndomen. Som ni ser spelar våra föräldrar (eller andra närvarande vuxna) en stor roll för våra liv och hur livet kommer att bli. Jag försöker övertyga mig själv om att alla föräldrar vill sina barns bästa och i de allra flesta fall är det så. Föräldrar gör sitt bästa utefter sin förmåga och det man har lärt sig av sina föräldrar när man själv var barn...
Är det så att ens förälder har en pyskisk ohälsa och/eller ett alkohol/drogberoende (dessa går ofta hand i hand med våldet), kan man inte vara den förälder man nog önskar att man skulle vara. En missbrukande förälder eller en psykiskt sjuk förälder behöver alltid hjälp av andra vuxna från olika behandlingsinstanser och barn (eller anhöriga) kan omöjligt bota eller förändra sin förälders beteende så att denne blir frisk eller nykter/ren.

Det blir långa inlägg men jag tycker det är så oerhört viktigt att vi uppmärksammar alla barn och ungdomar som far illa i sina familjer.

Det kommer mer i nästföljande inlägg!

Ingen människa kan gå genom livet utan att någon gång råka ut för händelser som skakar oss, skrämmer oss eller får oss att må dåligt. Ibland vet man varför man mår dåligt, ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som skapar ett illabefinnande.
Om vi lever i en familj där det förekommer alkohol, droger, våld eller psykisk ohälsa, kommer vi utan undantag att få en psykisk hälsa som får oss att må dåligt. Det kan tyckas enkelt att förstå varför, eftersom man lever i ett kaos, men jag ska ge er en förklaring som visar mekanismerna bakom och som gör att vi får ont både fysiskt och psykiskt. 

TRAUMA

När vi talar om stora katastrofer tänker vi oss ofta yttre dramatiska händelser med många inblandade som dör eller skadas som t ex Estonia, 11 september osv.
För barn innebär en katastrof att höra oförklarliga skrik eller hårda ord mellan föräldrar, att leva i missbruksmiljö, att närvara vid förälders psykos, bevittna våld mellan föräldrar, utsättas för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Katastrofen som barnet upplever kan beskrivas som ett trauma. Traumat innebär att barnet är med om en plötslig yttre dramatisk händelse som utlöser olika fysiska och psykiska reaktioner.

Trauma kan delas in i två kategorier:

Typ 1

- Omfattar enstaka händelser som t ex en olycka, naturkatastrof, plötsligt dödsfall. Händer alla människor någon gång i livet.

- Kan självläka utan traumabearbetning (med hjälp av föräldrar, anhöriga och vänner i ens omgivning)

Typ 2

- Innebär att barnet är med om en serie traumatiska händelser såsom misshandel, sexuella övergrepp, bevittna våld, krig, tortyr, vittne till misshandel av en förälder

- Självläker inte, traumabearbetning krävs

När vi utsätts för plötsliga händelser sker en mängd saker i kroppen och som får oss att reagera på tusendels sekunder. Hur vår reaktion blir, är individuellt, men vi reagerar! 
Vid ett typ 1-trauma reagerar vi med att försvara oss på olika sätt:
- genom att slåss
- genom att bli helt passiva
- genom att bli väldigt rationella ("stänga av" känslor för att kunna agera)
- genom att skrika och springa runt
- genom att fly

Jag ska försöka förklara varför det blir så här!

Hippocampus - "Röda klumpen"

En förklaring till de fysiska reaktioner som kan uppstå går att finna i vår hjärna och i den del som kallas limbiska systemet. Hippocampus (reptilhjärnan) är en del av detta system och dess funktion är bl a att varna oss vid fara. Dess funktion är alltså att säkra människans överlevnad genom att genom att sända ut hormoner (bl a adrenalin och noradrenalin) som omedelbart försätter kroppen i flykt- eller försvarsberedskap.

Exempel på hur hippocampus aktiveras:

En kvinna är ute och går då hon plötsligt hör en bil som tvärbromsar och tutar. Ljudet från bilen får kvinnans hippocampus att på en tusendels sekund varna henne för faran och hon reagerar genom att snabbt hoppa undan. Hippocampus varning orsakar en belastning som skulle kunna beskrivas som en liten "röd fläck" på hippocampus. Då kvinnan sekunden efter bilens tvärbromsning och tutande, såg bilen och hörde ljudet, förstod hon vad det var som hade hänt och den informationen sändes vidare till hennes hjärna. I vår hjärna lagras all information precis som på en hårddisk och eftersom kvinnan hade information om vad en bil är (låg i hjärnans "bilfack"), fick hon en förklaring på vad hon blivit rädd för och hon kunde lägga händelsen rätt (i "bilfacket"). Vid förståeliga händelser reglerar kroppen anspänningen och "laddar ur" hippocampus genom olika reaktioner; efter händelsen med bilen började kvinnan darra, skaka och gråta. Kvinnan blev typ 1-traumatiserad! Andra människor kan reagera med skratt, gäspningar, svettningar. Vid urladdning kommer händelsen som gav upphov till den "röda fläcken" inte att ligga kvar som en belastning.
Jämför detta med att en kompis hoppas fram bakom en dörr och skrämmer! Vi hoppar till (reptilhjärnan varnar), vi ser och hör vem det är som skrämt oss (informationen om kompisen finns på hjärnans hårddisk) och vi börjar förhoppningsvis skratta och pusta ut (vi "laddar ur")!

Nästa gång ska jag beskriva vad som händer om vi är med om traumatiska händelser som återupprepar sig.

På återhörande