tingerling

Häromdagen åkte jag och maken till en liten ort utanför Falkenberg där det finns en stooooor affär med massor med folk i ... I nämnda ort finns även en butik för den vuxna delen av befolkningen, med prylar att använda om den egna fantasin i sovrummet tryter ;)

Vi bestämde oss för att gå in och undersöka vad marknaden har att erbjuda och jösses! Jag kan bara konstatera att man får vara utrustad med en ganska god fantasi för att förstå vad grejerna ska användas till! Vissa attiraljer hade självklara ändamål medan andra verkade vara skapta för avancerad rymdteknologi.
Vi gick alltså runt, kände och klämde på grejerna - en grej snurrade runt samtidigt som den roterade kring sin egen axel, en annan liten pryl levde sitt eget liv genom att vibrera så häftigt att den var svår att fånga in :)

Jag fick syn på ytterligare en monter med stilrena och designade prylar; ett svart "handtag", två stoooora svarta klot, ett lite mindre svart klot, en lång svart stav med en äggformad detalj längst ut och en ovalt formad historia med en sladd fäst i ena änden. Jag kunde förstå vad alla prylar skulle användas till utom de tre svarta kloten ... Här hade även min fantasi svårt att begripa användningsområdet. Det fanns naturligtvis vissa självklara och tänkbara ställen där kloten skulle kunna plegas in, men det gav rysningar åt det skräckblandade hållet mer än åt det njutningsfulla ...
Jag tänkte att det kanske ligger någon liten lapp med en förklaring på, längre in i montern. Jag lutar mig därför över montern och får se vad de tre kloten ska användas till ... Med lättnad insåg jag att de inte var tänkta att användas till något annat än prydnad samtidigt som jag skämdes en smula ...



... jag hade ju hittat användningsområden, fast åt det mer morbida hållet ... Men det kanske enbart tyder på en god fantasi och en innovationsförmåga utöver det vanliga ... som faktiskt skulle kunna utnyttjas ... inom rymdteknologin ;)

Kram på er

Som vissa av er vet, råkade jag i somras radera all vår musik från A-K ... Naturligtvis berodde inte detta på mig, utan på en rad olyckliga och konstiga omständigheter i kombination med att jag svarade på datorns frågor om raderingar i alltför snabb takt :p

Häromdagen hände det dock igen ... Jag skulle hjälpa dottern att lägga in musik i hennes mobil. Vi gjorde detta och av någon anledning skulle jag föregå med gott exempel (!) och göra en säker borttagning av maskinvara. Jag fick frågan av datorn "vill du ta bort xxxxxxxx"? Ja, tack svarade jag och drog ur kabeln från mobilen och datorn. Vi har all vår musik i datorn och till den, en squezzebox för att kunna lyssna på musiken. Jag skulle fortsätta lyssna på musik och tog därför squeezboxens handkontroll och klickade mig in på den musik jag ville lyssna på. "tomt" stog det ... Jag tog en annan låt; "ingenting" fick jag i displayen ... Paniken steg ... Jag gick iväg till datorn för att se vad som orsakade tomrummen och om ett hjärta kan sätta sig i halsgropen så var det precis vad mitt hjärta gjorde! Hela E: med allt sitt innehåll var borta!!! All musik, alla dokument allt, allt, allt!!!
Lamslagen satt jag och stirrade på den inte längre existerande E: och funderade på hur jag skulle förklara detta för maken ... Som tur är så har vi en nära vän som är väldigt kompetent när det kommer till datorer och honom ringde jag till! Han kunde lätt lösa hela krisen genom att berätta att om man drar ur kabeln till den lilla lådan (som ligger ovanpå datorn) som heter E: och pluggar in den igen, så har man löst det hela ... Och så enkelt var det :) Jag hade (återigen) svarat på frågor datorn ställde (i detta fallet kring borttagningen av maskinvaran) och som jag inte hade läst ordentligt! Jag hade tagit bort E: istället för dotterns mobil!
Hädanefter kommer jag inte att svara på en enda fråga datorn ställer, utan gå därifrån och lämna över allt till någon annan ;)

"Mindfulness handlar om sinnesnärvaro. Genom att vara medvetet närvarande i nuet kan man bli friare att välja hur man vill agera på det som händer i tankar, känslor och kropp i varje ögonblick. Vid mindfulnessmeditation utvecklar man färdigheter i just detta".

... Sägs det ...

Nu är det förstås så att man inte ska förväxla yoga med mindfullness men en del av yogan, förstår jag, handlar om att få en balans mellan kropp och själ via övningar, andning och genom detta kunna fokusera sinnet och öppna kroppen. Att lära sig vara i nuet, kanske?

Jag har en hel del gånger försökt mig på detta med mindfullness. Jag skaffade mig en CD med instruktioner om hur man som nybörjare skulle inleda sitt nya liv med medveten sinnesnärvaro och ett liv i nuet. Det hela inleddes med att man skulle koncentrera sig på att långsamt räkna från tio och ner till noll. Piece of cake tänkte jag, lyssnade på den lugna, guidande rösten och försökte frammana siffran tio - bliii siffran tio och inte tänka på något annat ... Vid sju var jag mentalt i tvättstugan och funderade samtidigt på vad kvällsmaten skulle bestå av ;) Jag försökte ett par gånger, men lyckades liksom inte finna den lugna kärna som alla sägs ha ... i alla fall om man ska tro all litteratur och alla lovord om hur helande det är att leva i nuet. Som om någon kan det!!! Som ni kanske anar blir jag provocerad av tanken att jag, genom mindfullness, inte kan bli denna lugna, sinnesnärvarande människa levandes i nuet ;)

Min teori är att vi lever och agerar på erfarenheter och mönster från det förflutna och dessa formar hur vi lever i nuet, eftersom det förflutna formar vårt sätt att agera och tänka framåt. Är vi inte medvetna om att det förflutna styr och präglar vårt sätt att leva, då fortsätter vi att agera och bete oss som vi lärt. Jag tror att man kan hitta sitt sätt att leva i nuet - finna sinnesnärvaro som gör att man för en stund kan släppa på det som har präglat oss. Dock, i korta stunder ...

I vilket fall som helst skulle jag och en en vän testa yoga - det hade jag ju hört skulle vara så bra för kroppen och sinnet (jag har inte gett upp tanken på att kunna vara stilla och lugn i nuet ;)) Alltså anslöt vi oss i går till en ganska stor skara människor som hade placerat sina kroppar på blå mattor, det var lugnt i hallen och val-musik (inte riksdagsval utan fisken val) flöt ut ur högtalarna. Vi började långsamt andas in och ut på bestämda ställen, hitta maglåset, sitta raka i ryggar och böja våra kroppsdelar i olika former. Jag kanske försöker och vill för mycket, men jag blev oerhört stressad av att det inte hände något ... Det enda som hände var att jag blev vansinnigt full i skratt när vi skulle göra en övning som innebar att vi, liggandes på rygg, skulle vika ihop oss på mitten, hålla benen raka över huvudet och lyfta rumpan från golvet och hålla balansen så ... ingen som kan se det framför sig??! Nej, jag lyckades inte riktigt bra heller ;) Och då jag hörde min vän muttra "nämen, herregud" och se henne häva upp rumpan från golvet i stil med det instruktören förklarat, då sprack det =) Underbara, fina vän. När vi så hade gjort lugna yoga-övningar i 40 minuter var det dags för tjugo minuters avslappning! Tjugo minuters avslappning!?!

Jag upplevde samma stress då jag för några månader sedan var på ansiktsbehandling och under flera tillfällen skulle sitta och "slappna av" medan krämer och sörjor skulle påverka min hy på ett positivt sätt ;) ... allt under ackompanjemang av val-musik ... Jag har tänkt att jag nog är en stressad person eftersom jag har svårt att bara sitta och läsa eller inte göra något ...

Det kanske är ett problem att jag inte kan ligga eller sitta lugn och slappna av men i så fall är problemet mitt ... eller alla andras som säger att alla människor kan ... ;) I vilket fall som helst har jag hitta mitt sätt att vara fullkomligt närvarande i nuet och det är när jag tränar. Endast då kan jag släppa alla tankar och bara göra, endast då har jag ro att bara vara i kroppen. Sån är jag och många gånger tror jag vi tänker att alla människor är stöpta på samma sätt och därför har samma sätt att hitta ett liv i balans. Men man måste inte kunna meditera eller tycka att mindfulness har öppnat nya dörrar till ett inre lugn - det är inte det enda och rätta sättet. Bekymret är kanske att vi inte ägnar oss tid att hitta sätten som gör att vi hittar balans, hittar sätt att finna mening i våra liv? Eller så ägnar vi tid, ork och kraft åt att försöka med något som inte passar oss?

Så, jag ska aldrig mer utsätta mig för stressen att gång på gång upptäcka att jag är eländig på mindfulness och yoga =) Nästa sätt får bli thai-boxning ...

mellan blogginläggen hinner det gå! Och en del har hunnit hända sedan förra gången jag skrev.

Jag har skaffat mig en motorcykel som är den sötaste man kan ha :) Vi kommer bra överens även om hon försökte (och för ögonblicket lyckades ) ta kommandot inledningsvis ;) Det resulterade i en präktig lårkaka men nu, så här sju veckor senare, kan jag nästan använda benet som vanligt. Nu återstår bara att kunna ligga och sova på högersidan ...



Jag har tagit tre körlektioner och kör så ofta jag kan på motorbanan. Jag har också kört en gång med handledaren och med tanke på att jag aldrig tidigare kört en tvåhjuling med motor, tycker jag det går väldigt bra. Senaste lektionen skulle jag visa att jag kan göra effektiva inbromsningar från 90 km/h till stillastående på så kort sträcka som möjligt ... Jag lyckades även som jag var så skitnervös att alla manövreringar före den övningen, gick åt pipsvängen ;) Jag kommer dock aldrig att bromsa så hårt igen utan står där en älg-jävel i vägen när jag kommer, får den skylla sig själv - jag duckar och kör under =)



Vi har också varit på resa till Brno och Moto Gp. Det var en härlig resa där jag och maken firade vår tionde bröllopsdag =) Han är den bästa mannen och med honom ska jag leva resten av mitt liv :) Jag hade otroligt kul hela resan och det var härliga människor att umgås med under veckan vi var iväg.

Nu ska jag iväg till jobbet och arbeta en liten skvätt. Jag återkommer!

För ett tag sedan arbetade jag ett nattpass. Jag börjar 22.00 och går av 07.30. Av förklarliga skäl är jag ganska trött efter natten så när jag väl kommer hem vid 08-tiden, har jag intagit robotläge. 
När jag, väl hemkommen, går upp för trappan skärps ändå mina sinnen en liten grad - jag hör vackert fågelkvitter någonstans ifrån! ....... Alldeles för nära ....... Jag stannar och lyssnar lite extra och jodå, det kvittrar så vackert. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan går in i badrummet och där, på handfatet sitter en liten pippifågel och stirrar på mig! Jag vet inte vad jag ska göra, eller om jag ens ser rätt, så jag stänger toadörren och går raka vägen till sängen och lägger mig! Jag somnar snabbt och när jag vaknar dröjer det en lång stund innan jag kommer att tänka på mitt märkliga möte på morgonen. Jag är tvungen att fråga maken om jag har sett rätt eller om jag faktiskt har sett i syne. Han berättar då att han hade hjälpt en liten vilsekommen sparv, från badrummet och ut i det fria :)

Märkliga möten man är med om i livet ;)

Som en del av er vet, har jag inhandlat en mc och tänker att jag ska ta körkort. Jag har sån tur att jag kan köra min lilla pärla på ett inhängnat område och har alltså möjlighet att lära mig så mycket, att jag kanske kan hålla körskolekostnaderna nere :) ... Kanske ...
Häromdagen tyckte jag att jag hade fått så god kläm på körningen att jag ville lära mig få rutin på att blinka höger och vänster. För er oinvigda (!) kan jag berätta att man tar vänsterhandens tumme till hjälp och puttar en liten pryl till höger alternativt vänster, beroende på det håll man ska. När man har svängt färdigt måste man trycka in den för att det ska sluta blinka. Jag fortsätter mitt övningsskörande, blinkandes höger och vänster under glada tillrop från maken som är en riktigt hjälte i detta; han kommer med bra råd, tipsar om övningar och är ett superstöd :) Jag kastar efter en stund ett öga på mätarna på hojen och får uppmningen "turn" från en grön lampa på intrumentpanelen. Va, tänker jag, men jag vill ju inte svänga?! Jag stannar och försöker förvirrat förstå vad det är hojen begär av mig, och blir samtidigt lite irriterad över att den uppmanar mig att göra saker! Jag tittar lite extra och ser att lampan blinkar och förstår att jag glömt att trycka in den lilla blinkprylen - ni kan troooo det är mycket att sköta om på en hoj ;) Min älskade make talade om för mig att jag hade blinkat höger i säkert tio minuter innan jag stannade. Jag klappade om min lilla pärla eftersom jag skällt lite på henne för att hon ville bestämma vilket håll jag ska köra, glad och nöjd över att jag har kontrollen och inte hon ... eller?

Nu är det morgon och jag har snart arbetat färdigt för natten. Jag ska åka hem och sova om trekvart och sen ska jag upp till motorbanan, där min lilla pärla är parkerad och övningssköra :) Wohooo! Vi hämtade hem hojen i går, en god vän körde och jag satt bak och njöt i fulla drag =) Det ska bli en utmaning att lära sig köra och samtidigt väldigt, väldigt roligt =)

Ibland känns det inte ens lönt att ha slängt sina skånker över sängkanten och klivit upp! Morgonen har börjat sådär, kan man säja ...

Jag gick upp lite tidigare då jag tänkte hinna köra till biltvätten och vaska av bilen - tycker den har gjort sig förtjänt av det. Jag kände också att det var ett säkert kort att vara där 7.15; inte många andra dumskallar tvättar bilar så tidigt ;) Meeeeeen, det gör dumskallarna visst! Två före mig i kön ... skulle inte tro det! Så jag fortsätter min färd och styr söderut mot Halmstad. Väl på plats kliver jag ur bilen, ser ner på mina fötter - som för dagen har valt att kliva i de fyra år gamla och slitna cerisa crocsen! Åhhhh, jag blir så trött - jag har gjort det förr, men hade då den goda smaken att i alla fall välja de svarta! Då gick jag och köpte mig två par nya skor ;) När jag sedan skulle ställa maten på plats i kylskåpet (en trist grönsallad utan dressing) får jag syn på en flaska Rhode Island-dressing som står i kylskåpsdörren. Hmmm, tänker jag - ingen har kommit än, jag snor lite! Jag öppnar locket på flaskan, skakar fram en klutt dressing - som far ut med blixtens hstighet och landar på min utfällda mobiltelefon! Tack för den - dressingklet över 75% av alla knapparna! Somliga straffar Gud genast ;)
Så nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska göra av resten dagen ... kanske bör stanna på kontoret ... men eftermiddagen blir desto roligare; då ska jag och bästa bönan köra en provlektion på motorcykel - yippeee :)

... att jag hade något att skriva om, men det har jag inte ;) Inget som blir intressant i alla fall!
Har om en och en halv timme jobbat färdigt för natten och ska åka hem och sova. Tänkte inte glömma ett möte i eftermiddag, men det finns väl inga garantier förstås! Jag glömde en tid till tandhygienisten i går ...

På återhörande

Jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på de barn vars förälder skrev sin insändare i HN häromdagen. Jag vet inte riktigt varför den gör mig bekymrad, mer än det uppenbara som beskrivs i texten kanske ... Jag har en gnagande obehagskänsla av att vi i Sverige börja bli mer och mer toleranta till våld i syfte att uppfostra våra barn. Jag tänker kanske inte så mycket på det fysiska våldet utan mer på kränkningar, hot och straff. Jag tror ni förstår att jag inte menar att det fysiska våldet kan förbises, men jag tror att vi glömmer att en del av de uppfostringsmetoder som har lärts ut på det senaste också är att räkna som kränkningar. Per Isdal har en definition på våld som används av många verksamheter och myndigheter i samhället:

"Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denne person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill"

Om man roar sig lite med att titta på vilka metoder en del föräldrar ändå tycker är ok att ta till då barnen/ungdomarna har gjort något vi inte tycker om, kopplat till definitionen;
 
- skäller och gapar (skrämmer, kränker)
- ger utegångsförbud (kränker)
- hotar; "om inte du ... så ..." (kränker, skrämmer, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- sätta barnen i skamvrå (kränker, skrämmer)
- tar hårt i armen (skadar, kränker, skrämmer, smärtar, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- rumsarrest (kränker, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- osv, osv

Vart är vi på väg när vi tar till uppfostringsmetoder som vi aldrig skulle utsätta en vän eller granne för? Vi skulle väl aldrig ta en vän hårt i armen och ilsket dra med den till ett rum där den får sitta tills den blivit snäll!
Jag vet att det finns två sidor av myntet och att det inte alltid är särskilt lätt att förmedla gränser utan att de upplevs som just gränser. Gudarna ska veta att jag inte har varit den perfekta mamman men jag inbillar mig att jag gjort en del saker rätt ändå - utan att ge rumsarrest, ta hårt i min barn, straffa dem på olika sätt, skälla eller komma med tomma hot. Det kan också vara så att jag har två barn som har varit väldigt lätta att vara tillsammans med? Sonen frågade mig för något år sedan vad vi har för regler hemma egentligen. Han hade fått frågan av en vuxen person och sonen hade svarat att han kunde inte komma på några regler eller straff vi har hemma. Vi resonerade kring det hela - jag kunde nämligen själv inte komma på några ... Vi enades om att vi självfallet har riktlinjer som gäller i familjen, hur vi behandlar och bemöter varandra, hur vi får vardagen att funka hemma, i skolan, i samhället osv. Vi har diskuterat, resonerat, jämkat och tillsammans hittat lösningar. Dottern (som precis pratat med en kompis som fått utegångsförbud för dagen) sade klokt; "men mamma, hur tänker de mammor och pappor som ger straff till sina barn? De barnen kan väl inte växa upp och bli lyckliga - då kommer väl de också att ge sina barn straff"?
Jag tycker dottern har en viktig poäng; vi har möjligen inga andra verktyg än de vi själva fick förmedlat från våra föräldrar och att det ofrånkomligen är dessa metoder vi använder gentemot våra egna barn? För att då återkomma till insändarens resonemang om att hon inte har tagit skada av våldet hon utsattes för av sin mamma - kan man då tänka sig att hon kommer att fortsätta med samma metod? Fast hon skrev visserligen att det är fel att slå barn ... undra hur hon löser situationen med treåringen som "kan själv" och inte tänker göra på något annat sätt än sitt eget ...

Detta behöver du (förutom diverse byttor, mixerprylar och andra verktyg)
5 dl kokta sojabönor
1 tsk salt
3 msk olja
1 krm rökarom (var vääääldigt försiktiga med detta - stark smak)
1 msk tomatpuré
3 msk vatten
3 msk hackad dill (jag tog lite basilika och persilja istället - out of dill)
2 msk hackad gul lök

Gör så här
Mixa allt till en ganska slät massa och häll sedan pastejen i en fin burk :)

Vill någon testa innan man ångar iväg och tillverkar själv, är det bara att titta in hos undertecknad för att få sig ett smakprov :)

"Jag misstänker att fler än jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen om man läste vad ”Ung förälder och separationsbarn” skrivit på Ordet är fritt den 7 juni.

Med bestörtning kan jag konstatera att en ung människa (dessutom förälder), verkar tycka det är helt i sin ordning att fysiskt och psykiskt misshandla barn. För hur ska man annars tolka den stora tacksamheten insändarskribenten uttrycker till sin mamma över att själv ha blivit utsatt för våld och kränkningar i barndomen? Dessutom finns flera märkliga antaganden i texten; många föräldrar skulle vilja ge sina barn örfilar, ge dem utegångsförbud, sätta sina barn i hörn tills de bett om ursäkt samt att trotsiga tonåringar kan behöva sitt straff. Visst, vi utgår från oss själva då vi uppfostrar våra barn och vi kanske inte kan förmedla annat än det vi själva fått. Men att utgå från att vi föräldrar vill utsätta våra barn/tonåringar för våld är en förfärlig gissning. Våld, hot, straff och kränkningar (straffbart enligt brottsbalken kap 6) behöver du aldrig använda i din uppfostran om du själv har förmåga att bemöta ditt barn med värme, kärlek, respekt, omtanke och vettiga gränser.
Jag blir både beklämd och ledsen då jag inser att skribenten ger uttryck för att inte ha fler redskap tillgängliga än hot (våld?) och straff i sin uppfostran av barnen. Och med uttalandet ”jag har absolut inte tagit någon skada av detta (våld och utegångsförbud), snarare tvärtom lärt mig och idag förstår jag varför”, kan jag bara hoppas att skribenten får tillgång till en föräldragrupp med en tydlig gruppledare som kan förmedla hur ett föräldraskap kan skapa trygga barn - utan våld.
Vi vet att allt fler barn och unga utsätts för våld av sina föräldrar och jag skulle därför vilja avsluta med vad Astrid Lindgren sa om våld mot barn:
"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där 'spar på riset och du fördärvar pilten', det vill säga hon trodde egentligen inte på det. Men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: 'Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig'. Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt 'att min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten'. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav i den stunden: aldrig våld!" "

Vi får se om den kommer in och exakt hur mycket skäll jag får den här gången ;)

När ens pappa fyller 70 år gäller det att tänka ut något lite speciellt ... det gör det kanske för alla som fyller 70 förstås ... men nu råkade det vara just vår pappa som fyllde detta antal år :) Jag och syrran slog våra kloka skallar samman och ur klonket som uppstod trädde synen av irländska får fram ... eller nå´t ;) Vi kom i vilket fall som helst fram till att en liten tur till Dublin vore en mysig resa att göra med vår pappa.

Så, den 19 maj hämtade jag en intet ont anande far kl 06.00 och styrde kosan söderut. I Lomma hämtades syrran och därefter fick vi skjuts av syrrans man till Kastrup. I taxfreen skulle det handlas lite whisky av, en fortfarande lite lätt nervös, far som ännu inte hade en aning om vart vi skulle åka. Dessvärre och till fadrens stora förtret fick man inte handla whisky om man skulle resa inom EU ... Han fick i alla fall en hint om att vi skulle hålla oss inom europas gränser!

På planet och efter 15-20 gissningar senare, klurade pappa ut vart vi skulle och blev mycket nöjd med slutdestinationen :) Väl framme i Dublin och på hotellet gick vi ut och åt en bit mat innan vi hoppade på guidebussen som skulle ta oss till olika turistmål. Vi började med Jamesons destilleri som faktiskt var riktigt intressant. För övrigt den enda whiskyn som destilleras tre gånger ... om någon var intresserad :) Vi spenderade lite tid i affärer och en stor tid på att hitta en restaurang som skulle kunna servera kvällsmat som inte enbart bestod av sheperds pie. Vi hittade till slut en libanesisk restaurang :) Smarrigt!

Torsdagen startade med att vi hittade ett frukostställe med go´ frukost. Vi besökte därefter Guinness bryggeri som var en besvikelse. I mina tankar tänker jag att man ska få en levande människa till guide om man betalar 15 euro per person för en guidning. Men vi (jag och bryggeriet) har delade åsikter om detta, så guidningen bestod av TV-skärmar, data-skärmar och interaktiva lösningar som beskrev hur ölet blev till ... Baren på toppen av bryggeriet var dock häftig ... Resten av dagen bestod av shopping, ätande och mys i största allmänhet. Kvällen hade vi bokat på ett hotell som bjöd på irländsk musik och riverdance. Till detta åt vi en trerätters middag.

Vi hade härliga dagar tillsammans och att ha gjort den här resan med pappa känns gott. Han är en kul typ att vara med och förutom många goda skratt bjöd han också på ett par snygga snubblingar samt fångade en duvbajs med armbågen :)
Själv avslutade jag resan på planet med att under min lilla slummer, använda grannens axel som huvudstöd ...
Ska också bjuda er på en bild som orsakade svåra skrattanfall hos syrran och mej ...



Kolla spegelbilden bakom mej ...
Kram kram