tingerling

Man behöver ha läst mitt förra inlägg fär att förstå fortsättningen!

Vi föds med våra hjärnor programmerade med att mamma och pappa är de som ska ta hand om oss, se till att inget farligt händer oss och att vi får kärlek och omvårdnad. Att leva i ett hem med missbruk, våld eller psykisk ohälsa har inte våra hjärnor "med sig från början". Hjärnan har alltså ingen lagrad information om det som sker. Vad vår hjärna däremot förstår är att det som händer är farligt och den säger åt oss att fly, försvara eller gömma oss. Men ett barn kan inte fly från sitt hem (mer än kanske korta stunder) eller försvara sig utan ett barn som lever i ett hem med missbruk, våld eller psykisk ohälsa har en livssituation som orsakar en konstant belastning på hippocampus. I exemplet med kvinnan och bilen i förra inlägget, utgjorde faran för kvinnan en bil, hon hittade förklaringen i hjärnan till varför hon blev rädd och detta var förståeligt för henne.

Vid typ 2-traumatiserande händelser fungerar hippocampus på samma sätt; varnar vid fara och försätter kroppen i flykt- och försvarsberedskap. Den avgörande skillnaden är att kvinnan hade en chans att ladda ur hippocampus, något som barnet aldrig eller sällan får möjlighet till eftersom ingen förklaring ges, ingen ser eller hör vad som pågår mer än familjemedlemmarna själva. Information om exempelvis förälders missbruk, våld eller psykiska ohälsa finns inte lagrat någonstans i barnets hjärna och det gör att barnet inte heller kan söka någon förklaring till det som sker eller händer barnet. Barnet har därför ingen chans att ladda ur hippocampus och den varnar oavbrutet för fara. Hippocampus varning orsakar en belastning som likt exemplet med kvinnan skulle kunna beskrivas som en liten "röd fläck". Lever man i den här miljön utan att någon uppmärksammar ens situation bygger man på den röda fläcken i hippocampus och den blir som en stor röd klump. Det som fastnar i röda klumpen är sådant som hjärnans hårddisk inte förstår och inte kan sortera in i rätt fack.

Vad händer då när det ha samlats mycket rött i våra reptilhjäronr? Till slut får det röda inte längre plats i hippocampus utan börjar "sippra ut" i kroppen och på grund av detta reagerar kroppen med ett eller flera symtom:

- många blir oroliga och okoncentrerade, svårt att sitta stilla

- huvudvärk, värk i axlar/nacke

- magont, illamående

- svimningskänsla

- ångestattacker

- tvångstankar

- ilska

Genom att prata om rädslorna, få kunskap om hur vi reagerar vid fara och få möjlighet att bearbeta traumat kan man få hjärnan att förstå (skapa ny "fack") och då kan vår hjärnbark - "hårddisken" sortera det. På det sättet minskas röda fläcken i hippocampus och de symtom barnet har visat kan minska eller helt försvinna. Man vet dessutom att det hjälper att rita, skriva, måla eller på andra uttrycka traumat.

Forskare har funnit att barn som växer upp med fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld i sina hem ofta kan få svåra hälsoproblem som astma, eksem, magont, sömnsvårigheter, huvudvärk och ätstörningar. Man kan få depressioner, ångest, bli självdestruktiv (ex skära sig, anorexi), få svårigheter i umgänget med andra barn och koncentrationssvårigheter. Man kan också utveckla en hyperaktivitet, som har sin grund i en ständig beredskap för att snabbt upptäcka nya tecken på fara.

På längre sikt kan upplevelserna sätta spår i ens personlighet. Det kan bli så att man ständigt går runt och är rädd och vaksam och man tappar ofta tilliten till andra människor. Man kan utveckla en större beredskap för aggressivitet än andra och man kan komma att stänga av sina känslor. Några barn utvecklar en pessimistisk syn på sin förmåga att påverka sin egen livssituation vilket kan få betydelse för hur man längre fram i livet möter och hanterar motgångar.

Det sägs att 70-80% av alla psykiatriska diagnoser beror på obearbetade trauman i barndomen. Som ni ser spelar våra föräldrar (eller andra närvarande vuxna) en stor roll för våra liv och hur livet kommer att bli. Jag försöker övertyga mig själv om att alla föräldrar vill sina barns bästa och i de allra flesta fall är det så. Föräldrar gör sitt bästa utefter sin förmåga och det man har lärt sig av sina föräldrar när man själv var barn...
Är det så att ens förälder har en pyskisk ohälsa och/eller ett alkohol/drogberoende (dessa går ofta hand i hand med våldet), kan man inte vara den förälder man nog önskar att man skulle vara. En missbrukande förälder eller en psykiskt sjuk förälder behöver alltid hjälp av andra vuxna från olika behandlingsinstanser och barn (eller anhöriga) kan omöjligt bota eller förändra sin förälders beteende så att denne blir frisk eller nykter/ren.

Det blir långa inlägg men jag tycker det är så oerhört viktigt att vi uppmärksammar alla barn och ungdomar som far illa i sina familjer.

Det kommer mer i nästföljande inlägg!