tingerling

... att jag hade något att skriva om, men det har jag inte ;) Inget som blir intressant i alla fall!
Har om en och en halv timme jobbat färdigt för natten och ska åka hem och sova. Tänkte inte glömma ett möte i eftermiddag, men det finns väl inga garantier förstås! Jag glömde en tid till tandhygienisten i går ...

På återhörande

Jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på de barn vars förälder skrev sin insändare i HN häromdagen. Jag vet inte riktigt varför den gör mig bekymrad, mer än det uppenbara som beskrivs i texten kanske ... Jag har en gnagande obehagskänsla av att vi i Sverige börja bli mer och mer toleranta till våld i syfte att uppfostra våra barn. Jag tänker kanske inte så mycket på det fysiska våldet utan mer på kränkningar, hot och straff. Jag tror ni förstår att jag inte menar att det fysiska våldet kan förbises, men jag tror att vi glömmer att en del av de uppfostringsmetoder som har lärts ut på det senaste också är att räkna som kränkningar. Per Isdal har en definition på våld som används av många verksamheter och myndigheter i samhället:

"Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denne person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill"

Om man roar sig lite med att titta på vilka metoder en del föräldrar ändå tycker är ok att ta till då barnen/ungdomarna har gjort något vi inte tycker om, kopplat till definitionen;
 
- skäller och gapar (skrämmer, kränker)
- ger utegångsförbud (kränker)
- hotar; "om inte du ... så ..." (kränker, skrämmer, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- sätta barnen i skamvrå (kränker, skrämmer)
- tar hårt i armen (skadar, kränker, skrämmer, smärtar, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- rumsarrest (kränker, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- osv, osv

Vart är vi på väg när vi tar till uppfostringsmetoder som vi aldrig skulle utsätta en vän eller granne för? Vi skulle väl aldrig ta en vän hårt i armen och ilsket dra med den till ett rum där den får sitta tills den blivit snäll!
Jag vet att det finns två sidor av myntet och att det inte alltid är särskilt lätt att förmedla gränser utan att de upplevs som just gränser. Gudarna ska veta att jag inte har varit den perfekta mamman men jag inbillar mig att jag gjort en del saker rätt ändå - utan att ge rumsarrest, ta hårt i min barn, straffa dem på olika sätt, skälla eller komma med tomma hot. Det kan också vara så att jag har två barn som har varit väldigt lätta att vara tillsammans med? Sonen frågade mig för något år sedan vad vi har för regler hemma egentligen. Han hade fått frågan av en vuxen person och sonen hade svarat att han kunde inte komma på några regler eller straff vi har hemma. Vi resonerade kring det hela - jag kunde nämligen själv inte komma på några ... Vi enades om att vi självfallet har riktlinjer som gäller i familjen, hur vi behandlar och bemöter varandra, hur vi får vardagen att funka hemma, i skolan, i samhället osv. Vi har diskuterat, resonerat, jämkat och tillsammans hittat lösningar. Dottern (som precis pratat med en kompis som fått utegångsförbud för dagen) sade klokt; "men mamma, hur tänker de mammor och pappor som ger straff till sina barn? De barnen kan väl inte växa upp och bli lyckliga - då kommer väl de också att ge sina barn straff"?
Jag tycker dottern har en viktig poäng; vi har möjligen inga andra verktyg än de vi själva fick förmedlat från våra föräldrar och att det ofrånkomligen är dessa metoder vi använder gentemot våra egna barn? För att då återkomma till insändarens resonemang om att hon inte har tagit skada av våldet hon utsattes för av sin mamma - kan man då tänka sig att hon kommer att fortsätta med samma metod? Fast hon skrev visserligen att det är fel att slå barn ... undra hur hon löser situationen med treåringen som "kan själv" och inte tänker göra på något annat sätt än sitt eget ...

Detta behöver du (förutom diverse byttor, mixerprylar och andra verktyg)
5 dl kokta sojabönor
1 tsk salt
3 msk olja
1 krm rökarom (var vääääldigt försiktiga med detta - stark smak)
1 msk tomatpuré
3 msk vatten
3 msk hackad dill (jag tog lite basilika och persilja istället - out of dill)
2 msk hackad gul lök

Gör så här
Mixa allt till en ganska slät massa och häll sedan pastejen i en fin burk :)

Vill någon testa innan man ångar iväg och tillverkar själv, är det bara att titta in hos undertecknad för att få sig ett smakprov :)

"Jag misstänker att fler än jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen om man läste vad ”Ung förälder och separationsbarn” skrivit på Ordet är fritt den 7 juni.

Med bestörtning kan jag konstatera att en ung människa (dessutom förälder), verkar tycka det är helt i sin ordning att fysiskt och psykiskt misshandla barn. För hur ska man annars tolka den stora tacksamheten insändarskribenten uttrycker till sin mamma över att själv ha blivit utsatt för våld och kränkningar i barndomen? Dessutom finns flera märkliga antaganden i texten; många föräldrar skulle vilja ge sina barn örfilar, ge dem utegångsförbud, sätta sina barn i hörn tills de bett om ursäkt samt att trotsiga tonåringar kan behöva sitt straff. Visst, vi utgår från oss själva då vi uppfostrar våra barn och vi kanske inte kan förmedla annat än det vi själva fått. Men att utgå från att vi föräldrar vill utsätta våra barn/tonåringar för våld är en förfärlig gissning. Våld, hot, straff och kränkningar (straffbart enligt brottsbalken kap 6) behöver du aldrig använda i din uppfostran om du själv har förmåga att bemöta ditt barn med värme, kärlek, respekt, omtanke och vettiga gränser.
Jag blir både beklämd och ledsen då jag inser att skribenten ger uttryck för att inte ha fler redskap tillgängliga än hot (våld?) och straff i sin uppfostran av barnen. Och med uttalandet ”jag har absolut inte tagit någon skada av detta (våld och utegångsförbud), snarare tvärtom lärt mig och idag förstår jag varför”, kan jag bara hoppas att skribenten får tillgång till en föräldragrupp med en tydlig gruppledare som kan förmedla hur ett föräldraskap kan skapa trygga barn - utan våld.
Vi vet att allt fler barn och unga utsätts för våld av sina föräldrar och jag skulle därför vilja avsluta med vad Astrid Lindgren sa om våld mot barn:
"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där 'spar på riset och du fördärvar pilten', det vill säga hon trodde egentligen inte på det. Men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: 'Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig'. Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt 'att min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten'. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav i den stunden: aldrig våld!" "

Vi får se om den kommer in och exakt hur mycket skäll jag får den här gången ;)