tingerling

Jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på de barn vars förälder skrev sin insändare i HN häromdagen. Jag vet inte riktigt varför den gör mig bekymrad, mer än det uppenbara som beskrivs i texten kanske ... Jag har en gnagande obehagskänsla av att vi i Sverige börja bli mer och mer toleranta till våld i syfte att uppfostra våra barn. Jag tänker kanske inte så mycket på det fysiska våldet utan mer på kränkningar, hot och straff. Jag tror ni förstår att jag inte menar att det fysiska våldet kan förbises, men jag tror att vi glömmer att en del av de uppfostringsmetoder som har lärts ut på det senaste också är att räkna som kränkningar. Per Isdal har en definition på våld som används av många verksamheter och myndigheter i samhället:

"Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denne person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill"

Om man roar sig lite med att titta på vilka metoder en del föräldrar ändå tycker är ok att ta till då barnen/ungdomarna har gjort något vi inte tycker om, kopplat till definitionen;
 
- skäller och gapar (skrämmer, kränker)
- ger utegångsförbud (kränker)
- hotar; "om inte du ... så ..." (kränker, skrämmer, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- sätta barnen i skamvrå (kränker, skrämmer)
- tar hårt i armen (skadar, kränker, skrämmer, smärtar, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- rumsarrest (kränker, ...får denne person att göra något mot sin vilja...)
- osv, osv

Vart är vi på väg när vi tar till uppfostringsmetoder som vi aldrig skulle utsätta en vän eller granne för? Vi skulle väl aldrig ta en vän hårt i armen och ilsket dra med den till ett rum där den får sitta tills den blivit snäll!
Jag vet att det finns två sidor av myntet och att det inte alltid är särskilt lätt att förmedla gränser utan att de upplevs som just gränser. Gudarna ska veta att jag inte har varit den perfekta mamman men jag inbillar mig att jag gjort en del saker rätt ändå - utan att ge rumsarrest, ta hårt i min barn, straffa dem på olika sätt, skälla eller komma med tomma hot. Det kan också vara så att jag har två barn som har varit väldigt lätta att vara tillsammans med? Sonen frågade mig för något år sedan vad vi har för regler hemma egentligen. Han hade fått frågan av en vuxen person och sonen hade svarat att han kunde inte komma på några regler eller straff vi har hemma. Vi resonerade kring det hela - jag kunde nämligen själv inte komma på några ... Vi enades om att vi självfallet har riktlinjer som gäller i familjen, hur vi behandlar och bemöter varandra, hur vi får vardagen att funka hemma, i skolan, i samhället osv. Vi har diskuterat, resonerat, jämkat och tillsammans hittat lösningar. Dottern (som precis pratat med en kompis som fått utegångsförbud för dagen) sade klokt; "men mamma, hur tänker de mammor och pappor som ger straff till sina barn? De barnen kan väl inte växa upp och bli lyckliga - då kommer väl de också att ge sina barn straff"?
Jag tycker dottern har en viktig poäng; vi har möjligen inga andra verktyg än de vi själva fick förmedlat från våra föräldrar och att det ofrånkomligen är dessa metoder vi använder gentemot våra egna barn? För att då återkomma till insändarens resonemang om att hon inte har tagit skada av våldet hon utsattes för av sin mamma - kan man då tänka sig att hon kommer att fortsätta med samma metod? Fast hon skrev visserligen att det är fel att slå barn ... undra hur hon löser situationen med treåringen som "kan själv" och inte tänker göra på något annat sätt än sitt eget ...