tingerling

"Jag misstänker att fler än jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen om man läste vad ”Ung förälder och separationsbarn” skrivit på Ordet är fritt den 7 juni.

Med bestörtning kan jag konstatera att en ung människa (dessutom förälder), verkar tycka det är helt i sin ordning att fysiskt och psykiskt misshandla barn. För hur ska man annars tolka den stora tacksamheten insändarskribenten uttrycker till sin mamma över att själv ha blivit utsatt för våld och kränkningar i barndomen? Dessutom finns flera märkliga antaganden i texten; många föräldrar skulle vilja ge sina barn örfilar, ge dem utegångsförbud, sätta sina barn i hörn tills de bett om ursäkt samt att trotsiga tonåringar kan behöva sitt straff. Visst, vi utgår från oss själva då vi uppfostrar våra barn och vi kanske inte kan förmedla annat än det vi själva fått. Men att utgå från att vi föräldrar vill utsätta våra barn/tonåringar för våld är en förfärlig gissning. Våld, hot, straff och kränkningar (straffbart enligt brottsbalken kap 6) behöver du aldrig använda i din uppfostran om du själv har förmåga att bemöta ditt barn med värme, kärlek, respekt, omtanke och vettiga gränser.
Jag blir både beklämd och ledsen då jag inser att skribenten ger uttryck för att inte ha fler redskap tillgängliga än hot (våld?) och straff i sin uppfostran av barnen. Och med uttalandet ”jag har absolut inte tagit någon skada av detta (våld och utegångsförbud), snarare tvärtom lärt mig och idag förstår jag varför”, kan jag bara hoppas att skribenten får tillgång till en föräldragrupp med en tydlig gruppledare som kan förmedla hur ett föräldraskap kan skapa trygga barn - utan våld.
Vi vet att allt fler barn och unga utsätts för våld av sina föräldrar och jag skulle därför vilja avsluta med vad Astrid Lindgren sa om våld mot barn:
"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där 'spar på riset och du fördärvar pilten', det vill säga hon trodde egentligen inte på det. Men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: 'Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig'. Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt 'att min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten'. Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav i den stunden: aldrig våld!" "

Vi får se om den kommer in och exakt hur mycket skäll jag får den här gången ;)