tingerling

på regnet som fullständigt vräker ned över oss. Samtidigt lyssnar jag på Porcupine Tree (skivan The Incident) - ett lysande bra band som sonen tipsade om. Vi hamnade i går i en diskussion om vad som gör att man gillar viss musik eller inte. Ibland är det så små skillnader mellan olika låtar och musikstilar att man egentligen skulle gilla alla låtar inom samma genre, men så är ju inte fallet. Jag och sonen har till stor del ganska lik musiksmak - allt från Pink Floyd och Cornelis till Coldplay och Prince. Sen har han en stor fascination till progressive/mathmetal-band som jag inte alls förstår, såsom han inte alls kan fatta hur jag kan gilla trance, house och techno ;) Vi försökte förklara känslan man kan få när man lyssnar till en riktigt bra låt - ni vet när man bara vill dansa, hoppa och skratta? Kanske eufori? Men vi kom i alla fall bägge två fram till att musik som till exempel dagens R n´B aldrig kan ge en känsla av eufori ... ;) Sonen är i vilket fall som helst en riktigt allätare av musik och det har han gett mig cred för - eftersom all typ av musik har spelats hemma har han haft fritt spelrum att hitta sin egen smak och bredd. Älsklingspojken :)

Jag fortsatte mitt lyssnande och då kom jag att tänka på en ytterligare incident som utspelade sig på Kreta ... Det värsta är att det faktiskt kan ha utspelat sig vid samma tillfälle jag berättade om i mitt förra inlägg ... mitt minne är ju inte alltid vad man skulle vilja, men jag tror det ...
Jag borstade som sagt av mig sanden (efter fallet från trätrallsgången) och lyckades lokalisera en solsäng att slicka såren i ;) Jag bredde ut handduken, slog upp boken och lade mig på sängen. Det var en sån där säng man kunde reglera ryggstödet på och jag ändrade stödet så att jag kom upp lite istället för att ha horisontalläge! Jag läste några rader, tittade mig lite omkring på alla människor som solade och badade. Man blir ju lite trött av all sol och offentlig förnedring ;) så jag blundade lite grand. Här kommer nästa överraskning - rätt vad det är släpper reglaget som håller uppe ryggstödet - och min överkropp ... Jag befinner mig plötsligt i ett onaturligt läge, liggandes i brygga med boken över huvudet och med huvudet i sanden! Även den här gången är känslan av oberördhet som bortblåst - har ni någongång försökt ta er upp ur en liknande position??!! Jag kan informera er om att det finns inget graciöst sätt att göra det på ... om man inte kan göra baklängeskullerbyttor och det kan inte jag ;) Jag funderade allvarligt på att faktiskt ligga kvar i hopp om att någon faktiskt skulle tro att jag valt läge själv ... Sprattlandes fick jag rulla ur från sidan av solsängen och fick även denna gång erfara exakt hur varm sanden var ... Jag kände en stark längtan av att vara osynlig men tänkte minsann inte visa mig svag ... så jag tittade på mina solande grannar och fnös litet menande åt solsängen, tog en ny säng och lade mig i den (efter att ha kollat konstruktionen!). Det var ur den här sängen jag blev bortkörd fem minuter senare ...

Jaja, jag gladde som sagt många människor den här stunden :) Och vad gör man väl inte för sina medmänniskors väl och ve?

sitter och tittar ut genom fönstret och tänker på vad grått det är, kommer jag att tänka på en händelse som utspelade sig då jag, barnen, min syrra och hennes dotter var på Kreta för fyra-fem år sedan. Vi bodde på ett litet (med betoning på litet) hotell precis vid stranden. Det räckte med att gå ut på baksidan av huset, genom en liten bakgård och ut på en tre meter lång trätrallsliknande gångväg, så var man ute i sanden. Sanden var för övrigt gryyyymt varm och man fick säga ajöss till sina fotsulor om man glömde ta tofflorna på, även om det så bara gällde en meters promenad!
Men det jag kom att tänka på, var då jag en eftermiddag hade legat och läst inne på rummet. Alla andra tog en liten lur och jag kände för att lägga mig att sola lite - kanske ta ett dopp om det inte var röd flagg (om det nu är det som betyder farligt!). Jag bytte om till bikinin, tog min handduk och gick ut. Alla ni som någongång gått ut på en strand eller på ett ställe där man kan förvänta sig att folk automatiskt tittar när det kommer någon - ni vet att man lite grand försöker se så bra ut som möjligt! Självfallet behöver man också se så oberörd ut som möjligt ;) Sådan är också jag! Jag drog in magen och klev ut på trätrallen och började oberörd gå ut mot sanden. Jag spanade fortfarande lika oberörd ut över vattnet och människorna som låg och solade, när jag plötsligt tar ett kliv ut i luften! Trätrallen har tagit slut och så har även minen av oberördhet gjort! Flaxande landar jag de trettio centimetrarna nedanför trätrallen - i den skållheta sanden ;) Det är inte lätt att se cool ut efter en sådan färd och jag orsakade en del munterhet bland solande turister på stranden :) Men ni som känner mig vet att jag skrattade lika gott - fast inom mig och tyst ... Nåja, med lättare brännskador och benen fulla med sand, hittade jag en solstol och lade mig i den, bara för att bli bortkörd en stund senare - stolen tillhörde inte vårt hotell ... Jag lyckades med en del andra dråpliga stunts på den resan, men de berättar jag en annan gång :)

Må väl

är begåvade med två underbara barn som bägge har kvaliteter och egenskaper som är härliga. Dottern är något av de gladaste och mest temperamentsfulla människor jag känner och hon har dessutom en god förmåga att prata för sig ... mycket, länge och helst hela tiden ;) Jag älskar att prata med henne (och andra barn) för att dessa små människor har så mycket klokt och oförstört i sig som tilltalar mig mycket. Genom att prata och diskutera både med dottern och sonen får jag möjlighet att se och förstå händelser som skett både förr, nu och längre fram. Ibland är det naturligtvis så att dotterns pratande även kan få den mest härdade lyssnare på fall och ibland finner jag mig själv helt i egna tankar, ackompanjerad av dotters ord som ett brus i bakgrunden! Tyvärr kan jag aldrig låtsas som om jag inte har hört utan hon avslöjar mig alltid ;) Gullepussen =) Dottern är dessutom en mycket klok, insiktsfull och omtänksam människa som bryr sig om hur andra människor har det. Hon har många tankar om livet och delar gärna med sig av bekymmer och problem och jag är så stolt och glad över att hon gör det och för att hon inte skäms över att dela med sig av det.
Sonen och dottern är väldigt olika. Sonen har alltid varit en stor tänkare och filosof och även vi har haft många och långa pratstunder. Också han har alltid varit otroligt förtjust i att prata och även om det inte händer så ofta nu, så var även han en mästare i att prata omkull en! Jag har alltid upplevt honom annorlunda och speciell. Bägge våra barn är unika och speciella på sina alldeles egna sätt. Sonen har varit speciell i andra avseenden och ibland har jag tänkt att det beror på att han är första barnet och att just det är speciellt. Kanske är det så. Han har många tankar och funderingar kring mycket och att diskutera med honom sätter kugghjulen i hjärnan på hårda prov ;) Han har en härligt underfundig humor och kan bli starkt engagerad i etiska dilemman och orättvisor som drabbar mindre och svaga. Han börjar bli stor och det är dags för mig att ännu mer börja släppa taget och ha tillit till att han kommer att klara livet som vuxen man, make/sambo och far. Egentligen är jag säker på att han kommer att klara livet - om han fick göra det helt på sitt eget sätt ;)

Ja, ens barn är en outtömlig källa till glädje men också till oro och funderingar över hur man som förälder ska ha lyckats ge dem en bra start i livet och en god stabil grund att stå på.
Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag har gett min kärlek och mitt allra bästa utifrån mina förutsättningar. Sen återstår att se hur mycket skit jag får av dem när de blir stora och själva skaffar barn ... ;)

På återhörande

intensiv debatt om vaccin dessa dagar! Ska vi få knorr, känner vi grisfebern stiga, kommer det att växa fram ett litet tryne på de av Sveriges befolkning som injicerats med denna vätska? Knappast ;)

Fram tills i går hade jag fast och bestämt kommit fram till att jag inte skulle vaccinera mig. Dessvärre var mina skäl inte grundade på vetenskaplig forskning om vaccinets eventuella biverkningar eller effektivitet. Mina skäl var enbart egoistiska! Jag har pga stark nålrädsla avstått utlandsresor till länder man måste vaccinera sig för att åka till, jag har inte ett fullgott stelkrampsskydd och knäna skakar av tanken på att sitta jämte någon som syr ... man vet nämligen inte om personen får för sig att plötsligt sticka en i benet ... ;) Jag vet vad min rädsla grundar sig i och det skulle bli en alltför lång historia att dra här, men låt oss säga att det går tillbaks till tidig barndom ... Min spruträdsla sträcker sig såpass långt att vi även får inkludera tandläkarbesök ... de har troligtvis nålar gömda för att rätt vad det är, få för sig att sticka en intet ont anande patient på ett illa valt ställer ;) Skämt åsido, så är detta förstås ett problem de gånger man måste till tandläkaren eller ta en spruta, men min livsfilosofi är; det finns inte mycket i livet man måste! Alltså - det mesta av detta kan man undvika!

Men, men, men ......................... att inte vaccinera sig mot en smitta som riskerar att ta livet av många människor, kändes plötsligt förfärligt själviskt och osolidariskt gentemot min nästa! Och jag har i mångt och mycket bestämt mig för att ta makt och kontroll över mitt liv, inte göra mig en identitet genom sjukdomar eller göra mig speciell som spruträdd. Jag körde mycket med det förr - många kroppsliga symtom får många människor att lyssna och tycka synd om en, man får bekräftat att man är speciell ... men speciell för vad???!!! En människa som är full av krämpor? Nix pix, inte jag inte! Jag tog mig i kragen och sa till mig själv; nu är du så god och tänker på din nästa och sätter dig i vaccinationsstolen!

Sagt och gjort - jag vandrar in på skakiga ben och säger (alltför) hurtigt och bestämt att jag tänker vaccinera mig! "Har du fyllt i en hälsodeklaration"? frårde sköterskan. 
"????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"? sa jag och såg plötsligt en väg ut ur detta, hade inte rätt papper ... Men den vänliga (!) sköterskan satte hälsodeklarationen i näven och jag skrev med spretig, darrig text mitt namn och personnummer och kryssade i alla rutor (minns inte vad jag kryssade i). Gick in i rummet igen, lämnade pappret till sköterskan som tog ett stadigt grepp om min överarm. När det hela var färdigt och jag släppte luften ur mina lungor, kände jag att jag tagit ett nytt kliv i min utveckling ;) JAG TOG EN SPRUTA =) Och jag varken dog eller avled!

Jag tänkte att medans jag är igång kan jag ju lika gärna ordna stelkrampsvaccinationen - varför inte helt enkelt beställa en tid även för det? Å andra sidan - varför det ...? Någonstans får man ju dra gränsen för vad man ska behöva stå ut med ;)

Nöff nöff på er