tingerling

Gårdagens innehåll blev en oförglömlig upplevelse!

Lugnt strosandes runt hemma, puttandes gräsklipparen framför mig, dyker plötsligt en god vän upp på sin motorcykel. "Jaha, gumman" - sa min make - "nu är det dags att åka motorcykel"! Om ens hjärta kan störtdyka ned i tårna för att sen vända och lika snabbt åka upp i halsgropen, var det precis detta som inträffade sekunden efter det uttalandet! På skakiga ben och med darrande händer fick jag på mig all utrustning, som för övrigt kändes helt emot ens instinkter med tanke på att det var 27 grader och sol ;) Men jag tog mig upp på cykeln (troligtvis inte så graciöst som jag hade velat) och i väg bar det. Jag är en människa med ganska stort behov av kontroll och förutsägbarhet och att sätta mig bakom en människa, låta den styra och bestämma över något som jag inte alls kan, var ett stort eldprov!
Vi körde ut från området och ut på E6, tog av och körde mot Vessige. Jag tänkte "shit, vilken motvind - men det ändras nog när vi vänder och åker åt ett annat håll" ... hmmm ... fartvind kallas det visst ... ;) Först  vid Tågarp kom jag på att man måste andas ibland för att må riktigt bra så jag tog ett djupt andetag och tittade mig omkring! Vad nära man var till naturen! Allt blev så påtagligt - dofter, färger, träd och gräs -  allt liksom blandades samman. Jag satt och funderade på om jag skulle våga släppa taget om min chaufför ... Jag släppte försiktigt och jodå, jag ramlade inte omedelbart av! Jag funderade vidare på om jag överhuvudtaget vågade röra någon kroppsdel utan att störa chauffören och orsaka olyckor ... jag rörde fingrarna lite och det gick också utan större missöden ;) Vi fortsatte mot Asige och på Hallands vackraste väg. Jag ska inte ge mig på och försöka beskriva var vi åkte någonstans, jag var helt desorienterad, men vackert var det och HÄRLIGT var det :) Vilken känsla! Vi fortsatte på vägar jag aldrig varit på och jag kom på mig själv att sitta och le och då det gick lite fortare, faktiskt skratta! Efter gott och väl en timmes färd satte "vi" kursen hemåt och körde ner i småbåtshamnen och ut på piren. Jag registrerade att det var 22.9 grader i vattnet och att svägerskans bil stod parkerad där. Vi körde mot vändplatsen och där stod en hel klunga med människor ... som jag kände igen! Min älskade make hade samlat mina nära och så kära vänner för att en gång till fira min födelsedag. Jag har aldrig blivit så överraskad och glad i hela mitt liv :) Lite nervös för hur jag skulle klara avstigningen från motorcykeln svängde vi runt, stannade och jag kunde ta mig av (återigen inte så graciöst som jag velat eftersom jag nu hade publik). På nästan lika skakiga ben som före färden, stod jag på fast mark igen, men nu inte längre rädd utan lycklig, glad och upprymd över min upplevelse. Kan ni förstå känslan av att se de människor man tycker om och värdesätter, ha samlats för ens skull? Den är obeskrivlig. Jag blir rörd till tårar när jag skriver om det :) Som i ett rus fortsatte dagen med god mat, bad och kubb som för övrigt vanns av det lag jag befann mig i ;)

Känslan av lycka i min kropp har dröjt sig kvar.

OCH - om andra gången är lika skön som första - då gör jag gärna om det igen ;)

Tack min älskade make för att du gjorde den här dagen till mig, jag älskar dig. Tack käre vän och chaufför som så tryggt visade mig känslan av frihet och tack mina kära, kära vänner som gav mig en dag att minnas för all tid.