Har ni tänkt på
vad det finns för olika typer av människor. De allra flesta av oss anser sig nog vara ganska normala ;) Vi arbetar, vi har toppar och dalar i vårt känsloliv- och stämning, vi gör så gott vi förmår med våra barn (om vi har några) och försöker vårda relationer så gott det går. Man kan alltid diskutera vad som är karaktäristiskt för ett normalt kontra onormalt beteende men jag tänker inte fördjupa mig i det just nu.
Jag skulle dock vilja utfärda en varning för den typen människor som har ett till synes normalt beteende men som, om man skrapar på ytan, är något av de obehagligaste man kan stöta på. Det är inte många gånger i livet man stöter på dessa och gör ni det - spring!
Psykopaten är oftast verbal och mycket charmig. En psykopat kan charma, verka välanpassad, kan spela mycket trevlig men är samtidigt oerhört manipulativ. Psykopaten ljuger lätt och trovärdigt. Han är egocentrisk och grandios och saknar helt ånger och skuldkänslor. Inlevelseförmågan (empatin) är obefintlig och psykopaten kan gå långt för att nå sitt mål. Inte sällan är personen aggressiv och tvekar inte att misshandla sin partner och barn. Att personen dagligen misshandlar psykiskt behöver väl inte nämnas?
Den här personen ska man som sagt springa långt bort från om man stöter på, men har man råkat i klorna på den kan det vara mycket svårt att komma ur greppet. Har man dessutom barn tillsammans med en person med dessa drag - blir livet ofta ett helvete. Väljer man att bryta upp från en dylik människa - ja, då får man vara gjord av stål. Man får bereda sig på att bli lurad på ägodelar, baktalad, smutskastad, hånad, misskrediterad och utsatt för kränkningar i alla former. Har man som sagt barn tillsammans med en människa med dessa drag får man bereda sig på att barnet används som slagpåse och vänds emot "den friska föräldern". Eftersom psykopaten har ett flackt känsloliv, bekymrar den sig inte om huruvida barnet tar skada eller ej. Den här människan drar sig inte för att prata vitt och brett om hur illa den andra föräldern beter sig och hur sjuk den är, samtidigt som den hävdar sin egen förträfflighet på många sätt. ALLT ÄR ETT SPEL FÖR GALLERIET OCH SYFTAR ENBART TILL ATT GYNNA SIG SJÄLV OCH SKADA DEN ANDRA FÖRÄLDERN. En människa med dessa drag kan spela orolig och omhändertagande gentemot sitt barn när den förstår att det kan vändas mot den andra föräldern. Ni kommer ihåg - annars bryr sig inte en människa med dessa drag om någon annan än sig själv. Personen är inte intresserad av att vara förälder och är således mycket ansvarslös i sitt föräldraskap. I många fall har den här personen bekymmer med alkoholkonsumtionen, självfallet mycket svårt med relationer och drar sig inte för att befinna sig lite i lagens utkanter.
Återigen - håll er så långt borta det går - psykopaten lämnar ingen oberörd ...
Jag skulle dock vilja utfärda en varning för den typen människor som har ett till synes normalt beteende men som, om man skrapar på ytan, är något av de obehagligaste man kan stöta på. Det är inte många gånger i livet man stöter på dessa och gör ni det - spring!
Psykopaten är oftast verbal och mycket charmig. En psykopat kan charma, verka välanpassad, kan spela mycket trevlig men är samtidigt oerhört manipulativ. Psykopaten ljuger lätt och trovärdigt. Han är egocentrisk och grandios och saknar helt ånger och skuldkänslor. Inlevelseförmågan (empatin) är obefintlig och psykopaten kan gå långt för att nå sitt mål. Inte sällan är personen aggressiv och tvekar inte att misshandla sin partner och barn. Att personen dagligen misshandlar psykiskt behöver väl inte nämnas?
Den här personen ska man som sagt springa långt bort från om man stöter på, men har man råkat i klorna på den kan det vara mycket svårt att komma ur greppet. Har man dessutom barn tillsammans med en person med dessa drag - blir livet ofta ett helvete. Väljer man att bryta upp från en dylik människa - ja, då får man vara gjord av stål. Man får bereda sig på att bli lurad på ägodelar, baktalad, smutskastad, hånad, misskrediterad och utsatt för kränkningar i alla former. Har man som sagt barn tillsammans med en människa med dessa drag får man bereda sig på att barnet används som slagpåse och vänds emot "den friska föräldern". Eftersom psykopaten har ett flackt känsloliv, bekymrar den sig inte om huruvida barnet tar skada eller ej. Den här människan drar sig inte för att prata vitt och brett om hur illa den andra föräldern beter sig och hur sjuk den är, samtidigt som den hävdar sin egen förträfflighet på många sätt. ALLT ÄR ETT SPEL FÖR GALLERIET OCH SYFTAR ENBART TILL ATT GYNNA SIG SJÄLV OCH SKADA DEN ANDRA FÖRÄLDERN. En människa med dessa drag kan spela orolig och omhändertagande gentemot sitt barn när den förstår att det kan vändas mot den andra föräldern. Ni kommer ihåg - annars bryr sig inte en människa med dessa drag om någon annan än sig själv. Personen är inte intresserad av att vara förälder och är således mycket ansvarslös i sitt föräldraskap. I många fall har den här personen bekymmer med alkoholkonsumtionen, självfallet mycket svårt med relationer och drar sig inte för att befinna sig lite i lagens utkanter.
Återigen - håll er så långt borta det går - psykopaten lämnar ingen oberörd ...
Jag vet
att jag har lite dålig humor ibland, men den här tycker jag är så gullig:
Snigelmamman till sina barn:
"- Ni får inte gå över vägen nu, för det kommer en buss
om fyra timmar!"
Ha en skön helg :)
Snigelmamman till sina barn:
"- Ni får inte gå över vägen nu, för det kommer en buss
om fyra timmar!"
Ha en skön helg :)
Jaha!
Två veckor som 40-åring har passerat utan att det har känts något konstigt!
Sonen och jag hade en diskussion om vad som anses passande vid olika åldrar och han uttryckte stor motvilja mot "40-åriga tanter som tror de är 20 år och också beter sig så"! Jag försökte förklara för honom att han kanske själv kommer att upptäcka det märkliga i att faktiskt vara 40 år och fortfarande gå och vänta på att känna sig vuxen! Det är tråkigt att inte kunna gå på techno-kväll eller andra danser för jag vet, att om jag dök upp där, skulle jag utan pardon dömas ut som tant på helt fel ställe ;) Jag som älskar techno :) Sonen sa tröstande att "men mamma, du vet att du inte ska gå till såna ställen, du har ju den insikten, men tänk de som verkligen gör det". "Men", sa jag, "vart ska jag gå då - som älskar techno och att dansa"? "Ah", sa han, "du får ju dansa någon annanstans"! Jaja, jag har ju mitt danspass på Friskis & Svettis - där får jag ju i alla fall dansa till Yazoo´s "Don´t go" - vilket är det närmaste techno på det passet!
Men som sagt, jag kan inte tycka det är något speciellt med 40-årsstrecket. Egentligen bara positiva känslor; jag känner mig tryggare med mig själv, jag kan faktiskt börja ställa krav som en vuxen (!) och jag bryr mig definitivt inte längre om vad människor tycker om mig! Inte för att det någonsin varit en stor sak för min del, men nu är det verkligen oviktigt. Jag känner mig piggare, starkare och mer harmonisk nu än vad jag gjorde för fem-tio år sedan. Det kanske är det som är skillnaden på att vara yngre? Man sänker kraven? Världsliga ting är inte så viktiga, familj och vänner desto viktigare - verkligen viktiga.
Hej på er
Sonen och jag hade en diskussion om vad som anses passande vid olika åldrar och han uttryckte stor motvilja mot "40-åriga tanter som tror de är 20 år och också beter sig så"! Jag försökte förklara för honom att han kanske själv kommer att upptäcka det märkliga i att faktiskt vara 40 år och fortfarande gå och vänta på att känna sig vuxen! Det är tråkigt att inte kunna gå på techno-kväll eller andra danser för jag vet, att om jag dök upp där, skulle jag utan pardon dömas ut som tant på helt fel ställe ;) Jag som älskar techno :) Sonen sa tröstande att "men mamma, du vet att du inte ska gå till såna ställen, du har ju den insikten, men tänk de som verkligen gör det". "Men", sa jag, "vart ska jag gå då - som älskar techno och att dansa"? "Ah", sa han, "du får ju dansa någon annanstans"! Jaja, jag har ju mitt danspass på Friskis & Svettis - där får jag ju i alla fall dansa till Yazoo´s "Don´t go" - vilket är det närmaste techno på det passet!
Men som sagt, jag kan inte tycka det är något speciellt med 40-årsstrecket. Egentligen bara positiva känslor; jag känner mig tryggare med mig själv, jag kan faktiskt börja ställa krav som en vuxen (!) och jag bryr mig definitivt inte längre om vad människor tycker om mig! Inte för att det någonsin varit en stor sak för min del, men nu är det verkligen oviktigt. Jag känner mig piggare, starkare och mer harmonisk nu än vad jag gjorde för fem-tio år sedan. Det kanske är det som är skillnaden på att vara yngre? Man sänker kraven? Världsliga ting är inte så viktiga, familj och vänner desto viktigare - verkligen viktiga.
Hej på er
Nytt behandlingspreparat?
Visst får man skylla på trötthet?!
I morse klev jag upp vid 5.45 då jag lite olämpligt (så här i efterhand) satt upp mig på ett arbetspass som startade kl 7.00. Jag gjorde mig en kopp kaffe och käkade lite. Pga ålder ;) har jag lite skavanker som behöver behandlas med salva. Salvan i fråga förvaras i kylskåp! Jag tog tuben med mig på toaletten och tänkte göra som vi kvinnor kan; två saker samtidigt ;) I mitt fortfarande lite trötta tillstånd öppnar jag tuben och klämmer fram en sträng - tomatpuré! Vilken överraskning :) Full i skratt skruvade jag på korken och hämtade annan, för ändamålet, mer lämplig behandlingsmetod ur kylskåpet! Nåja, det sägs att ett gott skratt förlänger livet :D
Ha en go´ dag
I morse klev jag upp vid 5.45 då jag lite olämpligt (så här i efterhand) satt upp mig på ett arbetspass som startade kl 7.00. Jag gjorde mig en kopp kaffe och käkade lite. Pga ålder ;) har jag lite skavanker som behöver behandlas med salva. Salvan i fråga förvaras i kylskåp! Jag tog tuben med mig på toaletten och tänkte göra som vi kvinnor kan; två saker samtidigt ;) I mitt fortfarande lite trötta tillstånd öppnar jag tuben och klämmer fram en sträng - tomatpuré! Vilken överraskning :) Full i skratt skruvade jag på korken och hämtade annan, för ändamålet, mer lämplig behandlingsmetod ur kylskåpet! Nåja, det sägs att ett gott skratt förlänger livet :D
Ha en go´ dag
Jag minns en
bok jag älskade när jag var liten. Den heter "Allra käraste syster" och är skriven av Astrid Lindgren. Om ni frågar mig är det den bästa av böcker hon skrivit! Det fantastiska med boken är illustrationerna. De är gjorda av Hans Arnold och har alltsedan jag var barn fascinerat mig. Många är vackra, vissa är hemska och fulla av mystik och saga. Nedanstående bild är en fantastisk bild (om ni kan se den!) på hur Ylva-Li och Barbro har tagit sig igenom skogen där de hemska bor och kommit ut på ängen.
När jag läste boken första gången för sonen då han var fyra-fem år hade jag glömt hur sorglig boken var och hade, pga klumpen i halsen, svårt att fortsätta min högläsning. Jag hade inte förstått slutet då jag var barn utan insåg plötsligt hur sorgligt slutet är. När jag senare läste den för dottern var jag beredd! Boken finns kvar hemma och jag tar fram den ibland. Har ni möjlighet - läs den om ni inte gjort det.
En annan favorit är en bild jag har på väggen hemma:
Fantasiska bilder. Jag står i begrepp att göra en tatuering - tänk om man kunde få med något ur boken ... Hmmm ... tål att tänkas på ...
På återhörande
När jag läste boken första gången för sonen då han var fyra-fem år hade jag glömt hur sorglig boken var och hade, pga klumpen i halsen, svårt att fortsätta min högläsning. Jag hade inte förstått slutet då jag var barn utan insåg plötsligt hur sorgligt slutet är. När jag senare läste den för dottern var jag beredd! Boken finns kvar hemma och jag tar fram den ibland. Har ni möjlighet - läs den om ni inte gjort det.
En annan favorit är en bild jag har på väggen hemma:
Fantasiska bilder. Jag står i begrepp att göra en tatuering - tänk om man kunde få med något ur boken ... Hmmm ... tål att tänkas på ...
På återhörande
Här är hon :)
Min lilla pärla ;)
Känner mig ...
... lite vissen :( Har sovit dåligt och jobbat varannan natt en hel massa pass nu och jag känner att det sliter på välbefinnandet! Hade dessutom bett om ledigt ikväll, men det gick inte igenom! Har ingen lust att åka iväg till jobbet ikväll - vill bara SOVAAAAAA! Jag har semester om tre veckor och det ligger alltför långt känns det som.
Jag blev lite gladare när jag kom att tänka på morgondagens begivenheter med mina kära vänner. När jag sovit färdigt vid 12-tiden sticker vi till Kräftfestivalen och äter något gott! Om jag inte jobbat natt, hade jag nog gett mig på att springa Kräftloppet :) Och så sjönk modet lite igen när det slog mig att jag börjar 7 på söndag ... Men det är klart - jag måste ju inte tänka så långt framåt utan bara ta dagen som den kommer ... då tänker jag på morgondagen :)
Hej svejs
Jag blev lite gladare när jag kom att tänka på morgondagens begivenheter med mina kära vänner. När jag sovit färdigt vid 12-tiden sticker vi till Kräftfestivalen och äter något gott! Om jag inte jobbat natt, hade jag nog gett mig på att springa Kräftloppet :) Och så sjönk modet lite igen när det slog mig att jag börjar 7 på söndag ... Men det är klart - jag måste ju inte tänka så långt framåt utan bara ta dagen som den kommer ... då tänker jag på morgondagen :)
Hej svejs
Jag har en ny vän!
Min nya vän heter Loppan ;) Hon är en liten pigg och glad 11-åring, röd till färgen och spinner som en katt!
Skämt åsido; jag har köpt en supersöt liten Ford Fiesta att ha för att billigt kunna ta mig till och från jobbet i Halmstad. En stor SAAB tar mycket etanol och även om det är miljövänligt, är det inte särskilt vänligt mot plånboken.
Självklart ska jag lägga in en bild på skönheten så fort jag kan :)
Hej hej!
Skämt åsido; jag har köpt en supersöt liten Ford Fiesta att ha för att billigt kunna ta mig till och från jobbet i Halmstad. En stor SAAB tar mycket etanol och även om det är miljövänligt, är det inte särskilt vänligt mot plånboken.
Självklart ska jag lägga in en bild på skönheten så fort jag kan :)
Hej hej!
Ska man vara hund ...?
Hundens dagbok:
07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!
08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!
12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!
14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!
15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!
16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!
17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!
18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!
22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns! ´
Kattens dagbok:
783:e dagen i fångenskap.....
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favroitfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...
Är första gången alltid lika skön ...?
Gårdagens innehåll blev en oförglömlig upplevelse!
Lugnt strosandes runt hemma, puttandes gräsklipparen framför mig, dyker plötsligt en god vän upp på sin motorcykel. "Jaha, gumman" - sa min make - "nu är det dags att åka motorcykel"! Om ens hjärta kan störtdyka ned i tårna för att sen vända och lika snabbt åka upp i halsgropen, var det precis detta som inträffade sekunden efter det uttalandet! På skakiga ben och med darrande händer fick jag på mig all utrustning, som för övrigt kändes helt emot ens instinkter med tanke på att det var 27 grader och sol ;) Men jag tog mig upp på cykeln (troligtvis inte så graciöst som jag hade velat) och i väg bar det. Jag är en människa med ganska stort behov av kontroll och förutsägbarhet och att sätta mig bakom en människa, låta den styra och bestämma över något som jag inte alls kan, var ett stort eldprov!
Vi körde ut från området och ut på E6, tog av och körde mot Vessige. Jag tänkte "shit, vilken motvind - men det ändras nog när vi vänder och åker åt ett annat håll" ... hmmm ... fartvind kallas det visst ... ;) Först vid Tågarp kom jag på att man måste andas ibland för att må riktigt bra så jag tog ett djupt andetag och tittade mig omkring! Vad nära man var till naturen! Allt blev så påtagligt - dofter, färger, träd och gräs - allt liksom blandades samman. Jag satt och funderade på om jag skulle våga släppa taget om min chaufför ... Jag släppte försiktigt och jodå, jag ramlade inte omedelbart av! Jag funderade vidare på om jag överhuvudtaget vågade röra någon kroppsdel utan att störa chauffören och orsaka olyckor ... jag rörde fingrarna lite och det gick också utan större missöden ;) Vi fortsatte mot Asige och på Hallands vackraste väg. Jag ska inte ge mig på och försöka beskriva var vi åkte någonstans, jag var helt desorienterad, men vackert var det och HÄRLIGT var det :) Vilken känsla! Vi fortsatte på vägar jag aldrig varit på och jag kom på mig själv att sitta och le och då det gick lite fortare, faktiskt skratta! Efter gott och väl en timmes färd satte "vi" kursen hemåt och körde ner i småbåtshamnen och ut på piren. Jag registrerade att det var 22.9 grader i vattnet och att svägerskans bil stod parkerad där. Vi körde mot vändplatsen och där stod en hel klunga med människor ... som jag kände igen! Min älskade make hade samlat mina nära och så kära vänner för att en gång till fira min födelsedag. Jag har aldrig blivit så överraskad och glad i hela mitt liv :) Lite nervös för hur jag skulle klara avstigningen från motorcykeln svängde vi runt, stannade och jag kunde ta mig av (återigen inte så graciöst som jag velat eftersom jag nu hade publik). På nästan lika skakiga ben som före färden, stod jag på fast mark igen, men nu inte längre rädd utan lycklig, glad och upprymd över min upplevelse. Kan ni förstå känslan av att se de människor man tycker om och värdesätter, ha samlats för ens skull? Den är obeskrivlig. Jag blir rörd till tårar när jag skriver om det :) Som i ett rus fortsatte dagen med god mat, bad och kubb som för övrigt vanns av det lag jag befann mig i ;)
Känslan av lycka i min kropp har dröjt sig kvar.
OCH - om andra gången är lika skön som första - då gör jag gärna om det igen ;)
Tack min älskade make för att du gjorde den här dagen till mig, jag älskar dig. Tack käre vän och chaufför som så tryggt visade mig känslan av frihet och tack mina kära, kära vänner som gav mig en dag att minnas för all tid.
Lugnt strosandes runt hemma, puttandes gräsklipparen framför mig, dyker plötsligt en god vän upp på sin motorcykel. "Jaha, gumman" - sa min make - "nu är det dags att åka motorcykel"! Om ens hjärta kan störtdyka ned i tårna för att sen vända och lika snabbt åka upp i halsgropen, var det precis detta som inträffade sekunden efter det uttalandet! På skakiga ben och med darrande händer fick jag på mig all utrustning, som för övrigt kändes helt emot ens instinkter med tanke på att det var 27 grader och sol ;) Men jag tog mig upp på cykeln (troligtvis inte så graciöst som jag hade velat) och i väg bar det. Jag är en människa med ganska stort behov av kontroll och förutsägbarhet och att sätta mig bakom en människa, låta den styra och bestämma över något som jag inte alls kan, var ett stort eldprov!
Vi körde ut från området och ut på E6, tog av och körde mot Vessige. Jag tänkte "shit, vilken motvind - men det ändras nog när vi vänder och åker åt ett annat håll" ... hmmm ... fartvind kallas det visst ... ;) Först vid Tågarp kom jag på att man måste andas ibland för att må riktigt bra så jag tog ett djupt andetag och tittade mig omkring! Vad nära man var till naturen! Allt blev så påtagligt - dofter, färger, träd och gräs - allt liksom blandades samman. Jag satt och funderade på om jag skulle våga släppa taget om min chaufför ... Jag släppte försiktigt och jodå, jag ramlade inte omedelbart av! Jag funderade vidare på om jag överhuvudtaget vågade röra någon kroppsdel utan att störa chauffören och orsaka olyckor ... jag rörde fingrarna lite och det gick också utan större missöden ;) Vi fortsatte mot Asige och på Hallands vackraste väg. Jag ska inte ge mig på och försöka beskriva var vi åkte någonstans, jag var helt desorienterad, men vackert var det och HÄRLIGT var det :) Vilken känsla! Vi fortsatte på vägar jag aldrig varit på och jag kom på mig själv att sitta och le och då det gick lite fortare, faktiskt skratta! Efter gott och väl en timmes färd satte "vi" kursen hemåt och körde ner i småbåtshamnen och ut på piren. Jag registrerade att det var 22.9 grader i vattnet och att svägerskans bil stod parkerad där. Vi körde mot vändplatsen och där stod en hel klunga med människor ... som jag kände igen! Min älskade make hade samlat mina nära och så kära vänner för att en gång till fira min födelsedag. Jag har aldrig blivit så överraskad och glad i hela mitt liv :) Lite nervös för hur jag skulle klara avstigningen från motorcykeln svängde vi runt, stannade och jag kunde ta mig av (återigen inte så graciöst som jag velat eftersom jag nu hade publik). På nästan lika skakiga ben som före färden, stod jag på fast mark igen, men nu inte längre rädd utan lycklig, glad och upprymd över min upplevelse. Kan ni förstå känslan av att se de människor man tycker om och värdesätter, ha samlats för ens skull? Den är obeskrivlig. Jag blir rörd till tårar när jag skriver om det :) Som i ett rus fortsatte dagen med god mat, bad och kubb som för övrigt vanns av det lag jag befann mig i ;)
Känslan av lycka i min kropp har dröjt sig kvar.
OCH - om andra gången är lika skön som första - då gör jag gärna om det igen ;)
Tack min älskade make för att du gjorde den här dagen till mig, jag älskar dig. Tack käre vän och chaufför som så tryggt visade mig känslan av frihet och tack mina kära, kära vänner som gav mig en dag att minnas för all tid.
