Insändare
De flesta av oss känner ett antal människor som har delat på sig. Många av dem har barn (vissa av oss kanske själva är skilsmässobarn) och även om relationer kan vara kyliga har jag aldrig stött på föräldrar som på ren jäkelskap hindrar sitt barn från att träffa sina båda föräldrar. Jag må vara färgad från mitt tidigare jobb, då föräldrar av bägge könen var rädda för sina barns säkerhet vid umgänge med den andre föräldern, men jag har så svårt att tro att det inte finns mer allvarliga bakomliggande orsaker till det beteendet. Vad som också är intressant är att det nästan alltid är pappor som verkar få besvär med att inte få träffa sina barn. Kan det inte ha med rimliga anledningar att göra? Vi måste faktiskt våga tänka oss att det inte är helt ovanligt med män som misshandlar sina kvinnor och förgriper sig på sina barn - det är mest män - jag hittar inte på. Det finns kvinnor som slår sina män; av 100 människor som slår sina sambor osv är 95 st män och fem st är kvinnor. Tre av dessa fem kvinnor har slagit tillbaka då de blivit misshandlade och två av dem slår för att de är våldsamma.
Visst finns det föräldrar som lider av psykiska sjukdomar som gör att man hindrar sitt barn från att träffa en förälder, men då är det ofta så svåra störningar att man får vara bra okunnig och ouppmärksam om man inte upptäcker det inom skola, barnomsorg eller andra myndigheter. Barn brukar vara tydliga med att signalera då något inte står rätt till hemmavid.
Nej, jag vidhåller att de föräldrar som kämpar för att inte barnen ska få träffa en förälder, har goda skäl till det. Och det sorgliga är att man inom våra sociala myndigheter inte har kunskap om de trevliga, charmerande och manipulerande män som är så sjuka i sina hjärnor att de lyckas baktala barnens mödrar så till den milda grad att även socpersonal luras att tro på pappornas bild av den hysteriska fd frun och mamman!
Jag tycker slutet på den för övrigt ganska oigenomtänkta insändaren ändå tar priset; "Ge alla föräldrar gemensam vårdnad direkt vid födseln och växelvis boende. Barnet faktiskt behöver båda föräldrarna därmed punkt"!
Alltså - det spelar ingen roll hur du är som förälder; våldsam, pedofil, rånare, missbrukare, psykopat osv osv. Föräldern ska lik förbaskat ändå ha rätt till sitt barn! Sinnesförvirrat!
Ge barn större möjligheter till att få uttrycka sin mening i svåra vårdnadstvister. Familjerätten behöver träffa ett barn många gånger för att kunna bilda sig en uppfattning om vad som pågår. Framförallt tycker jag vi ska ge barn ökad rätt att slippa umgås med en förälder den inte vill träffa. Det finns alltid goda anedningar även till det. Och det går att ta reda på varför ...
Banne mej!!!!!
den läste jag i tidningen, det va bra skrivit!
...mmm... en kopp T kanske?
Håller i grunden med. Dock ser jag i dagens läge två stora faror som båda är fundamentalt skadliga för både barn och vuxna:
Nedrustningen av offentiliga sektorn och privatisering av den samma. Om det inte finns soctanter, förskolelärare, dagbarnvårdare, öppnaförskolefröknar, fritidsledare som inte är beroende av anslag, sponsring, utbildningskoncernens goda rykte och liknande, kring barnen finns det ingen som ser och som kan stödja. Att varje vuxen har moralisk skyldighet att anmäla att ett barn far illa är en sak, men det sker då inte för ofta. Ideella ledare kanske ser, men faller under den förra kategorin. Friskolor har ingen skyldighet att ha kuratorer eller skolhälsovård, och även om deras lärare har samma skyldighet att anmäla som kommunalt anställd personal har de mer att förlora. Kommunalt anställd personal har för mycket att göra för att orka/hinna se och reagera.....
Det andra är moralhysteri och goodytwoshoesattityd. Vi lever i en föränderlig värld, med föränderliga värderingar. VEM bestämmer om ett barn far illa och vad blir konsekvenserna och vilka är alternativen? Vi har under en lång period matats i media med hemska historier som framhävt socialtjänst och omsorgsinstanser som inkompetenta och ineffektiva, som låtit barn fara illa i sina hemmiljöer eller omsorgsplaceringar. Före det var det pedofilhysterin, som i efterhand har visat sig skördade ett par tre klart oskyldiga offer, eftersom barn manipulerats att ljuga om övergrepp av vuxna med egen agenda (inkl. soctanter, pedagoger och poliser) Historiskt sett har barn skiljts från sina föräldrar, med barnens bästa för ögonen, men med uppslitande konsekvenser för barnen: Finska krigsbarn, som har haft betydligt högre självmords- och missbruks-frekvens än andra jämnåriga grupper, barn till ensamstående med oförmåga att försörja sig hamnade på barnhem, barn till samer, romer, aboriginer och andra, som ska "programeras" till goda kristna medborgare.... Listan kan göras enormt lång av barn, och vuxna, som farit extremt illa, pga samhällets samtida normer. Just nu växer en ny moralhysterisk tid, där frilansande proffsvälgörenhetspersoner som ser sig själva som bästa förebilden för hur livet ska levas får allt mer plats. Barnfattigdomen i Sverige är upprörande och får kvällstidningslöpen om och om igen. Det ÄR upprörande, men fattigdomen är ändå relativ: Det som är upprörande kan jag anse, är att det ses som fullständigt normalt att åka på flera utlandssemestrar om året (och helst under terminstid när resorna är "billiga") Vad händer när de får för sig att ensamstående, deprimerade, sjukskrivna föräldrar med taskig inkompst (som ju är i ett sinnesförändrat tillstånd) inte är good enough föräldrar? För vem bestämmer vad som är good enough? Är det kärlek, materiella ting, hälsa eller vad som är avgörande? Och om något falerar, vad händer med barnet då? Och med föräldern?
Efter att i flera år ha kämpat med "nedstämdhet" och ser att jag har generna mot mig och förmodligen kommer att få kämpa större delen av livet med depressioner, känns det oroande när du skriver att good enough är inte gott nog. Under de värsta stunderna, när man gått och grunnat på om det ändå inte vore så att det vore bättre att alla slapp en, så är det för mig, och jag vet att jag pratar för andra också, just den tanken som gnager hårdast: Är jag en tillräcklig förälder?
Jag tror att alla gör sitt allra bästa efter omständigheterna, och att good enough måste få vara good enough ibland, men det måste finnas stödfunktioner för att good enough ska vara så bra som möjligt och om möjligt bli bättre. Och vem är perfekt? Och vem har bestämt vem som är perfekt?
