Misshandlade barn!
Hörde på nyheterna att en polisanmälan om ett barn som misshandlas, ofta tar längre tid att utreda än vad lagen tillåter! Föga förvånande, men icke desto mindre väldigt allvarligt. Risken då en utredning kring barnmisshandel tar lång tid är att barnet riskerar att fortsätta utsättas för våld OCH kanske att bo under samma tak som gärningsmannen. Tänk er det - att tvingas bo med den som utsätter dig för brott!! Detta är vardagen för många barn i Sverige.
Istället för de tillåtna 90 dagarna det får ta att utreda brott (om det finns en skäligen misstänkt), har det i genomsnitt tagit 130 dagar. En ytterligare risk med det borde bli att brottsoffret och eventuella vittnen har glömt eller förträngt viktiga detaljer och händelser. Att bo tillsammans med en gärningsman som man är i beroendeställning till torde också kunna leda till vissa påtryckningar från gärningsmannen om att ta tillbaka eller tvingas "glömma" vad som egentligen hände.
Våra domstolar tenderar också att i högre grad, än för tio år sedan, fria de förövare som utsatt barn för misshandel. Man hittar förmildrande omstädigheter som på enkel svenska kan översättas med; barnet hade troligtvis förtjänat örfilen" ... Detta är också mycket allvarligt - indirekt tror jag det höjer vår tolerans mot våld och försätter många barn i allvarliga situationer. Jag tror dessutom att vi vuxna kan komma att tappa tron på domstolarna och underlåter att anmäla om det inte rör sig om "något värre än en örfil". Huga! Vi får aldrig sluta reagera, aldrig sluta anmäla och aldrig blunda för den misshandel som tusentals barn i Sverige årligen utsätts för.
Istället för de tillåtna 90 dagarna det får ta att utreda brott (om det finns en skäligen misstänkt), har det i genomsnitt tagit 130 dagar. En ytterligare risk med det borde bli att brottsoffret och eventuella vittnen har glömt eller förträngt viktiga detaljer och händelser. Att bo tillsammans med en gärningsman som man är i beroendeställning till torde också kunna leda till vissa påtryckningar från gärningsmannen om att ta tillbaka eller tvingas "glömma" vad som egentligen hände.
Våra domstolar tenderar också att i högre grad, än för tio år sedan, fria de förövare som utsatt barn för misshandel. Man hittar förmildrande omstädigheter som på enkel svenska kan översättas med; barnet hade troligtvis förtjänat örfilen" ... Detta är också mycket allvarligt - indirekt tror jag det höjer vår tolerans mot våld och försätter många barn i allvarliga situationer. Jag tror dessutom att vi vuxna kan komma att tappa tron på domstolarna och underlåter att anmäla om det inte rör sig om "något värre än en örfil". Huga! Vi får aldrig sluta reagera, aldrig sluta anmäla och aldrig blunda för den misshandel som tusentals barn i Sverige årligen utsätts för.
.
Just nu känns det som att livet går på tomgång. Allt verkar funka för alla andra, alla verkar veta vad de vill och alla verkar väldigt nöjda. Jag är så trött på mig själv! Varför kan inte jag vara nöjd med hur jag har det? Är det för att jag inte är nöjd med mej själv som det känns så här? Eller är det för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv som det känns skit? Nej, just nu är det mörkt ... Gråten ligger nära hela tiden och jag skulle bara vilja skita i allt. Fast det går ju inte för sig ...
