tingerling -

Misshandlade barn!

Hörde på nyheterna att en polisanmälan om ett barn som misshandlas, ofta tar längre tid att utreda än vad lagen tillåter! Föga förvånande, men icke desto mindre väldigt allvarligt. Risken då en utredning kring barnmisshandel tar lång tid är att barnet riskerar att fortsätta utsättas för våld OCH kanske att bo under samma tak som gärningsmannen. Tänk er det - att tvingas bo med den som utsätter dig för brott!! Detta är vardagen för många barn i Sverige.
Istället för de tillåtna 90 dagarna det får ta att utreda brott (om det finns en skäligen misstänkt), har det i genomsnitt tagit 130 dagar. En ytterligare risk med det borde bli att brottsoffret och eventuella vittnen har glömt eller förträngt viktiga detaljer och händelser. Att bo tillsammans med en gärningsman som man är i beroendeställning till torde också kunna leda till vissa påtryckningar från gärningsmannen om att ta tillbaka eller tvingas "glömma" vad som egentligen hände.
Våra domstolar tenderar också att i högre grad, än för tio år sedan, fria de förövare som utsatt barn för misshandel. Man hittar förmildrande omstädigheter som på enkel svenska kan översättas med; barnet hade troligtvis förtjänat örfilen" ... Detta är också mycket allvarligt - indirekt tror jag det höjer vår tolerans mot våld och försätter många barn i allvarliga situationer. Jag tror dessutom att vi vuxna kan komma att tappa tron på domstolarna och underlåter att anmäla om det inte rör sig om "något värre än en örfil". Huga! Vi får aldrig sluta reagera, aldrig sluta anmäla och aldrig blunda för den misshandel som tusentals barn i Sverige årligen utsätts för.

2010-04-29 @ 15:14:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

.

Just nu känns det som att livet går på tomgång. Allt verkar funka för alla andra, alla verkar veta vad de vill och alla verkar väldigt nöjda. Jag är så trött på mig själv! Varför kan inte jag vara nöjd med hur jag har det? Är det för att jag inte är nöjd med mej själv som det känns så här? Eller är det för att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv som det känns skit? Nej, just nu är det mörkt ... Gråten ligger nära hela tiden och jag skulle bara vilja skita i allt. Fast det går ju inte för sig ...

2010-04-03 @ 11:42:52 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Av alla människor man möter i livet

får vissa en speciell plats i ens hjärta och kommer för alltid att finnas kvar där. Jag fick den stora förmånen att för fem-sex år sedan lära känna en en tjej som mot alla odds har klarat många svåra händelser och upplevelser. Hon skrev en text om "Jordens sanna hjältar". Den texten hittade jag för ett tag sedan då jag gick igenom mina mejl och nu liksom då, rörde den mig till tårar.

"Jordens Sanna hjältar!

Nu skall jag berätta om min syn på sanna hjältar. Nu pratar jag inte om seriefigurer, fotbollsstjärnor eller andra kändisar. Utan jag skall berätta om de SANNA hjältarna!

På vår jord finns det mycket ondska, ondska som skadar människor så hemskt mycket. Men jag tror att alla människor även de som gör det grymmaste sakerna i livet de har goda sidor, de har det - kanske inte visar dem så ofta men de finns där. Sedan har vi de människor som inte hittat sin mening här på jorden, som är snälla men som bara glider omkring och letar efter sin plats. Sedan finns det också de människor som gör skillnad på den här jorden. De är inte alldeles för många, men de finns där.

Det är de människor som är så goda, varma och så vänliga att alla kan känna av det. De människor som brinner för att få hjälpa andra, som bryr sig fast de inte måste. Dessa människor har ett hjärta, renare än guld. De lyssnar, de förstår, de bryr sig och är alltid villiga att hjälpa.

Nu pratar jag inte om människor som jobbar på socialen eller något liknade, visst kan de jobba där -- Men jag menar, de människor som bryr sig om folk, utanför jobbet också.

Man kan känna vilka dessa personer är, för deras värme och styrka bara lyser om dem. Dem är de människor som man kan kalla för Magnificent People .

Vissa människor har ingen i livet som bryr sig riktigt, eller som lyssnar när man behöver dem. Men så finns det dessa Magnificent People som bryr sig om dessa bortglömda människor som faktiskt behöver någon. De är som klippor, man kan luta sig mot när det blir för jobbigt, hus att gömma sig i när det stormar, sängar att värma sig i när man fryser, täcken att gömma sig under när man är rädd. Dessa människor det är de som faktiskt gör skillnad här i världen.

Jag skulle vilja berätta om två personer som heter Åsa och Annika. De är två kvinnor, som har familj och jobb som vem som helst, lever ett liv som vem som helst, mår dåligt och blir sjuka som vem som helst de är precis som alla andra människor. Men det är en sak som skiljer dem från alla oss andra. De bryr sig, de bryr sig om dem som ingen annan orkar se, som ingen annan vill se.

De är sådana människor som faktiskt gör skillnad, som faktiskt räddar liv utan att de själva kanske vet det. Men de finns där, de och alla andra personer som är så -- det är dem vi borde se som våra hjältar och enligt min mening så är de värda alla priser som går att ge. De är de sanna hjältarna här på jorden och det är dem vi borde se upp till.

Så jag skulle vilja hylla Åsa Tingemar och Annika Nilsson och alla andra Magnificent People som gör skillnad och ser det värdefulla i alla människor"

Det är med stolthet, glädje och sorg jag läser texten. Stolthet för att författaren till texten är en sann hjälte -som har spelat en avgörande roll för sig själv, sina syskon och många, många vänner till henne. Hos henne kan vänner alltid få tröst och kärlek, hennes mod är större än ni kan ana. Jag känner glädje för att författaren är så klok, insiktsfull och lyckas förmedla hopp till oss andra att ha tillit till att det alltid finns någon som lyssnar. Jag känner också sorg över att barn och ungdomar som utsätts för svåra brott, inte blir betrodda utan missförstås och misstros av många inom vuxenvärlden.
Jag har sagt det förr, men säger det igen: Barn är starka och kan klara svåra saker, men det behöver finnas människor som lyssnar och som står kvar då rädslan, sorgen och hopplösheten är som tyngst. Vi kan alla göra skillnad i människors liv, vi är hjältar på många sätt och vi får aldrig sluta kämpa för barnen.

2010-03-31 @ 08:20:15 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Människor med livserfarenhet?

I går var jag och mamma på opera i Falkenberg. Via direktsändning på elektroniskt väg visas operan från Metropolitan i New York, här på lilla Storan i Falkenberg ;)
Vi var ute i god tid eftersom man skulle hämta sina biljetter en halvtimme innan föreställningen började. Döm om min förvåning när vi kliver in i lokalen och jag upptäcker att nästan hela Storan är fullsatt - redan! Jag blev än mer förvånad då jag ser att medelåldern på besökarna är någonstans mellan 70 och döden! Vi hittade schyssta platser och satte oss ned. Det dröjde inte länge förrän det körde ihop sig för damen brevid oss - hennes vännina hade lämnat sin biljett hos damen i fråga och en högljudd diskussion inleddes dem emellan om en lösning på problemet! Nåja, allt löste sig.
Föreställningen började med intervjuer av operasångarna och vänninorna vid sidan om oss började samtidigt diskutera över textningen av engelskan som inte fanns osv. Trolitgvis hade ingen av dem fullgod hörsel för den diskussionen var lika högljudd som föregående! Vid sidan om mig satt en farbror som jag, redan innan föreställningen börjat, upptäckte hade världens värsta andedräkt ... Andedräkten ackompanjerades av små fjärtar som fyrades av med jämna mellanrum ... Som tur var hade jag programbladet att vifta bort puffarna av lukt som uppenbarade sig då farbrorn talade eller lättade på trycket ... ;)
I pauserna skulle vi fixa oss något att äta eller ordna med toabesök och om ni tror att alla gamla människor är väna försiktiga människor som väntar på sin tur, ni tror fel! Ojoj, jag tycker att min mamma kan vässa armbågar om det är nödvändigt, men här hade det behövts vassare och fler kroppsdelar! Jag och mamma blev fullständigt utkonkurrerade och utmanövrerade vart vi än vände oss! Här rådde värsta anarkin i alla köer; godiskön, kaffekön och toalettkön! Mamma fick ta i med hårdhandskarna för att inte missa toabesöket då turen äntligen blev hennes; en liten man kom från höger och undrade om detta var toalettkön och vilken tur att det blev ledigt just då han kom ... ;) Vi skrattade gott och konstaterade lättat att vi har tid på oss bägge två att vässa armbågar, lära oss att lätt slinka förbi i köer, skaffa oss dålig hörsel, få dålig kontroll över kroppsöppningar och tycka att man har förtur på toaletter.
Jag brukar inte vara personen som placerar människor i fack och har förutfattade meningar (inte alltid i alla fall), men det här var en intressant studie utifrån mina tankar om hur gamla människor (med livserfarenhet?) agerar och beter sig. Jag har på skämt sagt att jag ska bli tanten som kliver rätt ut i gatan och som förväntar mig att alla stannar eftersom jag har rollator eller tanten som har tre plånböcker, som aldrig har färdigt mina papper vid bankbesöket eller som alltid gör mina ärenden på lunchrasten - den enda tid då arbetande människor har tid ;)

Men så slog det mig; tänk om det är så att jag inte kan välja det den dagen jag är gammal? Kanske detta bara händer utan att jag har kontroll över det??!! För så här vill man väl ändå inte bete sig eller uppfattas av andra människor??!!

Jaja, den som lever får se och klok av upplevelserna från gårdagkvällen ser jag fram emot dagen då jag utan pardon glider förbi yngre människor i kön - enbart för att jag kan =)

2010-02-07 @ 11:12:00 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Ja, man kan väl

säga att aktiviteten på min blogg inte varit så stor på ett tag, men snart blir det lite ändring på det :)

Har ni någon gång drabbats av fullständig minnesförlust???!!!! Jag skulle tanka bilen idag inför kommande arbetsvecka och hade precis plegat in kortet i automaten. När jag står och ska trycka sifferkoden upptäcker jag att siffrorna är som bortblåsta ur minnet!! Jag provade desperat att leta i hjärnan - tomt! Jag knappade in tre kombinationer som jag tyckte kändes bra (!) - funkade inte! Jag fick åka därifrån utan att ha tankat bilen:( Hur snopet är inte det - OCH oroande! Jag talade lugnande med mig själv en stund och bad mig släppa tanken på koden och rätt vad det var, hittade jag siffror i minnet som kändes rätt. Jag åkte tillbaks till macken och testade siffrorna - det funkade :)

Ska jag vara orolig eller är det bara en 40-års-bug?

På återhörande

2010-01-25 @ 14:41:13 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Förvirrad fredag?

Efter en veckas arbete med uppgång kl 05.30 tycker jag man kan få vara lite förvirrad och trött på fredagarna. Och varför göra skillnad på den här fredagen?! I går gjorde vi knäck på avdelningen och det var utifrån ett recept där man kunde göra knäcken på tio minuter i micron. Lysande tänkte jag och skulle idag kopiera receptet för att kunna göra knäcken hemma. På avdelningen finns en kombinerad fax och kopiator. Är man utrustad med en stor gnutta tur kan man faktiskt få ut en och annan kopia från den där texten är läsbar ;) Men nu bar det sig inte bättre idag, när jag skulle kopiera receptet, att receptpappret fastnade i "faxiatorn" och närapå förstörde hela receptet (eventuellt beroende på all gammal knäck som satt på pappret). Nåja, tänkte jag - jag skriver om receptet. Sagt och gjort; snabbt skrev jag om receptet och printade i stället ut ett ex till de medarbetare som också önskat en kopia. Jag delade ut dem och skulle gå och lägga det sista ex´et i kökslådan igen. Lite förstrött tittade jag på vad det stod och såg ordet "sko" i texten. Jag läste från början och fick följande instruktion till mig:

"Blanda ihop alla ingredienser i en sko och kör på full effekt 8-10 minuter ... "

Det är det mina vänner som ger den karaktäristiska smaken på viss knäck - allt beror på kärlet :)

Knäck och hopp!

2009-12-11 @ 18:40:37 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Sitter och lyssnar

på regnet som fullständigt vräker ned över oss. Samtidigt lyssnar jag på Porcupine Tree (skivan The Incident) - ett lysande bra band som sonen tipsade om. Vi hamnade i går i en diskussion om vad som gör att man gillar viss musik eller inte. Ibland är det så små skillnader mellan olika låtar och musikstilar att man egentligen skulle gilla alla låtar inom samma genre, men så är ju inte fallet. Jag och sonen har till stor del ganska lik musiksmak - allt från Pink Floyd och Cornelis till Coldplay och Prince. Sen har han en stor fascination till progressive/mathmetal-band som jag inte alls förstår, såsom han inte alls kan fatta hur jag kan gilla trance, house och techno ;) Vi försökte förklara känslan man kan få när man lyssnar till en riktigt bra låt - ni vet när man bara vill dansa, hoppa och skratta? Kanske eufori? Men vi kom i alla fall bägge två fram till att musik som till exempel dagens R n´B aldrig kan ge en känsla av eufori ... ;) Sonen är i vilket fall som helst en riktigt allätare av musik och det har han gett mig cred för - eftersom all typ av musik har spelats hemma har han haft fritt spelrum att hitta sin egen smak och bredd. Älsklingspojken :)

Jag fortsatte mitt lyssnande och då kom jag att tänka på en ytterligare incident som utspelade sig på Kreta ... Det värsta är att det faktiskt kan ha utspelat sig vid samma tillfälle jag berättade om i mitt förra inlägg ... mitt minne är ju inte alltid vad man skulle vilja, men jag tror det ...
Jag borstade som sagt av mig sanden (efter fallet från trätrallsgången) och lyckades lokalisera en solsäng att slicka såren i ;) Jag bredde ut handduken, slog upp boken och lade mig på sängen. Det var en sån där säng man kunde reglera ryggstödet på och jag ändrade stödet så att jag kom upp lite istället för att ha horisontalläge! Jag läste några rader, tittade mig lite omkring på alla människor som solade och badade. Man blir ju lite trött av all sol och offentlig förnedring ;) så jag blundade lite grand. Här kommer nästa överraskning - rätt vad det är släpper reglaget som håller uppe ryggstödet - och min överkropp ... Jag befinner mig plötsligt i ett onaturligt läge, liggandes i brygga med boken över huvudet och med huvudet i sanden! Även den här gången är känslan av oberördhet som bortblåst - har ni någongång försökt ta er upp ur en liknande position??!! Jag kan informera er om att det finns inget graciöst sätt att göra det på ... om man inte kan göra baklängeskullerbyttor och det kan inte jag ;) Jag funderade allvarligt på att faktiskt ligga kvar i hopp om att någon faktiskt skulle tro att jag valt läge själv ... Sprattlandes fick jag rulla ur från sidan av solsängen och fick även denna gång erfara exakt hur varm sanden var ... Jag kände en stark längtan av att vara osynlig men tänkte minsann inte visa mig svag ... så jag tittade på mina solande grannar och fnös litet menande åt solsängen, tog en ny säng och lade mig i den (efter att ha kollat konstruktionen!). Det var ur den här sängen jag blev bortkörd fem minuter senare ...

Jaja, jag gladde som sagt många människor den här stunden :) Och vad gör man väl inte för sina medmänniskors väl och ve?

2009-11-22 @ 14:50:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Just som jag

sitter och tittar ut genom fönstret och tänker på vad grått det är, kommer jag att tänka på en händelse som utspelade sig då jag, barnen, min syrra och hennes dotter var på Kreta för fyra-fem år sedan. Vi bodde på ett litet (med betoning på litet) hotell precis vid stranden. Det räckte med att gå ut på baksidan av huset, genom en liten bakgård och ut på en tre meter lång trätrallsliknande gångväg, så var man ute i sanden. Sanden var för övrigt gryyyymt varm och man fick säga ajöss till sina fotsulor om man glömde ta tofflorna på, även om det så bara gällde en meters promenad!
Men det jag kom att tänka på, var då jag en eftermiddag hade legat och läst inne på rummet. Alla andra tog en liten lur och jag kände för att lägga mig att sola lite - kanske ta ett dopp om det inte var röd flagg (om det nu är det som betyder farligt!). Jag bytte om till bikinin, tog min handduk och gick ut. Alla ni som någongång gått ut på en strand eller på ett ställe där man kan förvänta sig att folk automatiskt tittar när det kommer någon - ni vet att man lite grand försöker se så bra ut som möjligt! Självfallet behöver man också se så oberörd ut som möjligt ;) Sådan är också jag! Jag drog in magen och klev ut på trätrallen och började oberörd gå ut mot sanden. Jag spanade fortfarande lika oberörd ut över vattnet och människorna som låg och solade, när jag plötsligt tar ett kliv ut i luften! Trätrallen har tagit slut och så har även minen av oberördhet gjort! Flaxande landar jag de trettio centimetrarna nedanför trätrallen - i den skållheta sanden ;) Det är inte lätt att se cool ut efter en sådan färd och jag orsakade en del munterhet bland solande turister på stranden :) Men ni som känner mig vet att jag skrattade lika gott - fast inom mig och tyst ... Nåja, med lättare brännskador och benen fulla med sand, hittade jag en solstol och lade mig i den, bara för att bli bortkörd en stund senare - stolen tillhörde inte vårt hotell ... Jag lyckades med en del andra dråpliga stunts på den resan, men de berättar jag en annan gång :)

Må väl

2009-11-13 @ 16:12:54 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag och min man

är begåvade med två underbara barn som bägge har kvaliteter och egenskaper som är härliga. Dottern är något av de gladaste och mest temperamentsfulla människor jag känner och hon har dessutom en god förmåga att prata för sig ... mycket, länge och helst hela tiden ;) Jag älskar att prata med henne (och andra barn) för att dessa små människor har så mycket klokt och oförstört i sig som tilltalar mig mycket. Genom att prata och diskutera både med dottern och sonen får jag möjlighet att se och förstå händelser som skett både förr, nu och längre fram. Ibland är det naturligtvis så att dotterns pratande även kan få den mest härdade lyssnare på fall och ibland finner jag mig själv helt i egna tankar, ackompanjerad av dotters ord som ett brus i bakgrunden! Tyvärr kan jag aldrig låtsas som om jag inte har hört utan hon avslöjar mig alltid ;) Gullepussen =) Dottern är dessutom en mycket klok, insiktsfull och omtänksam människa som bryr sig om hur andra människor har det. Hon har många tankar om livet och delar gärna med sig av bekymmer och problem och jag är så stolt och glad över att hon gör det och för att hon inte skäms över att dela med sig av det.
Sonen och dottern är väldigt olika. Sonen har alltid varit en stor tänkare och filosof och även vi har haft många och långa pratstunder. Också han har alltid varit otroligt förtjust i att prata och även om det inte händer så ofta nu, så var även han en mästare i att prata omkull en! Jag har alltid upplevt honom annorlunda och speciell. Bägge våra barn är unika och speciella på sina alldeles egna sätt. Sonen har varit speciell i andra avseenden och ibland har jag tänkt att det beror på att han är första barnet och att just det är speciellt. Kanske är det så. Han har många tankar och funderingar kring mycket och att diskutera med honom sätter kugghjulen i hjärnan på hårda prov ;) Han har en härligt underfundig humor och kan bli starkt engagerad i etiska dilemman och orättvisor som drabbar mindre och svaga. Han börjar bli stor och det är dags för mig att ännu mer börja släppa taget och ha tillit till att han kommer att klara livet som vuxen man, make/sambo och far. Egentligen är jag säker på att han kommer att klara livet - om han fick göra det helt på sitt eget sätt ;)

Ja, ens barn är en outtömlig källa till glädje men också till oro och funderingar över hur man som förälder ska ha lyckats ge dem en bra start i livet och en god stabil grund att stå på.
Jag kan i alla fall glädja mig åt att jag har gett min kärlek och mitt allra bästa utifrån mina förutsättningar. Sen återstår att se hur mycket skit jag får av dem när de blir stora och själva skaffar barn ... ;)

På återhörande

2009-11-10 @ 14:20:53 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det är en

intensiv debatt om vaccin dessa dagar! Ska vi få knorr, känner vi grisfebern stiga, kommer det att växa fram ett litet tryne på de av Sveriges befolkning som injicerats med denna vätska? Knappast ;)

Fram tills i går hade jag fast och bestämt kommit fram till att jag inte skulle vaccinera mig. Dessvärre var mina skäl inte grundade på vetenskaplig forskning om vaccinets eventuella biverkningar eller effektivitet. Mina skäl var enbart egoistiska! Jag har pga stark nålrädsla avstått utlandsresor till länder man måste vaccinera sig för att åka till, jag har inte ett fullgott stelkrampsskydd och knäna skakar av tanken på att sitta jämte någon som syr ... man vet nämligen inte om personen får för sig att plötsligt sticka en i benet ... ;) Jag vet vad min rädsla grundar sig i och det skulle bli en alltför lång historia att dra här, men låt oss säga att det går tillbaks till tidig barndom ... Min spruträdsla sträcker sig såpass långt att vi även får inkludera tandläkarbesök ... de har troligtvis nålar gömda för att rätt vad det är, få för sig att sticka en intet ont anande patient på ett illa valt ställer ;) Skämt åsido, så är detta förstås ett problem de gånger man måste till tandläkaren eller ta en spruta, men min livsfilosofi är; det finns inte mycket i livet man måste! Alltså - det mesta av detta kan man undvika!

Men, men, men ......................... att inte vaccinera sig mot en smitta som riskerar att ta livet av många människor, kändes plötsligt förfärligt själviskt och osolidariskt gentemot min nästa! Och jag har i mångt och mycket bestämt mig för att ta makt och kontroll över mitt liv, inte göra mig en identitet genom sjukdomar eller göra mig speciell som spruträdd. Jag körde mycket med det förr - många kroppsliga symtom får många människor att lyssna och tycka synd om en, man får bekräftat att man är speciell ... men speciell för vad???!!! En människa som är full av krämpor? Nix pix, inte jag inte! Jag tog mig i kragen och sa till mig själv; nu är du så god och tänker på din nästa och sätter dig i vaccinationsstolen!

Sagt och gjort - jag vandrar in på skakiga ben och säger (alltför) hurtigt och bestämt att jag tänker vaccinera mig! "Har du fyllt i en hälsodeklaration"? frårde sköterskan.
"????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"? sa jag och såg plötsligt en väg ut ur detta, hade inte rätt papper ... Men den vänliga (!) sköterskan satte hälsodeklarationen i näven och jag skrev med spretig, darrig text mitt namn och personnummer och kryssade i alla rutor (minns inte vad jag kryssade i). Gick in i rummet igen, lämnade pappret till sköterskan som tog ett stadigt grepp om min överarm. När det hela var färdigt och jag släppte luften ur mina lungor, kände jag att jag tagit ett nytt kliv i min utveckling ;) JAG TOG EN SPRUTA =) Och jag varken dog eller avled!

Jag tänkte att medans jag är igång kan jag ju lika gärna ordna stelkrampsvaccinationen - varför inte helt enkelt beställa en tid även för det? Å andra sidan - varför det ...? Någonstans får man ju dra gränsen för vad man ska behöva stå ut med ;)

Nöff nöff på er

2009-11-06 @ 22:06:00 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Barn

Alla barn är kloka, insiktsfulla och reflekterande små människor. Jag uppskattar även deras förmåga att ge sig hän åt att få tycka synd om sig själva och vältra sig i elände ;)
I går kväll arbetade jag kväll och på mobilsvararen fanns ett meddelande från dottern som hulkande bekrev hur hennes ena örhänge hade råkat ryckas ut då hon och en kompis lekte hårfrisör. Till saken hör att hon är en tjej med fart i och det resulterar i många småblessyrer; omkullcyklingar, tåislagningar, armbågsuppskrapningar, huvudbulor och diverse andra skador som dottern självklart inte uppskattar. Angående det urryckta örhänget, ringde jag och sa att det löser vi när jag kommer, hon fick lite tyck synd om och sen var det ganska ok. När jag sitter i bilen på väg hem har vi följande sms-konversation;

Dottern: Hej! Jag har jätteont i örat
Jag: Jag förstår det :(
Dottern: Jag har varit ledsen hela dagen
Jag: Varför då?
Dottern: Jo jag tycker att jag slår mig så mycket och det är jättejobbigt
Jag: Ja, men du är ju mycket i farten också och då händer det ju lite saker ;)
Dottern: Lite? Det händer jättemycket
Jag: Så är det ibland
Dottern: Men jag vill inte va jag
Jag: Men du är bäst på att vara du och jag älskar dej för att du är en ljuvlig människa :)
Dottern: Men jag är inte nöjd med mig själv
Jag: Så är det också ibland och ibland är man nöjd med sig själv. Det går upp och ner.
Dottern: Det är jobbigt att vara människa ibland
Jag: Ja, det är det. Men ganska ofta är det ju också bra?
Dottern: Aaa, ha det bra på jobbet puss puss

......

Kloka små människor - det är jobbigt att vara människa ibland men för det mesta är det ju faktiskt bra.

Och örhänget? Det visade sig, när vi satt och pillade med dotterns örsnibbar, att de "ploppar" man sätter bakom stiftet på örhänget hade kapslats in i örsnibbarna så att bara lite silver kunde synas ... Efter två mindre kirurgiska ingrepp fick vi ut "plopparna" och kvar blev två ganska stora kratrar i bägge örsnibbarna. Men den lilla tuffingen sa att vi kunde sätta i ett nytt par örhängen - så hålen inte skulle växa igen ... ibland är det jobbigt att vara människa ;)

2009-10-14 @ 22:02:47 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sitter och lyssnar på

regnet som bara dråsar ned utanför fönstret! Då kom jag att tänka på när jag och min älskade make var på Liseberg förra året. Det regnade den dagen, precis som det gör nu och vi hade åkt upp till Liseberg tillsammans med barnen och min kusin. Vi hade en väldans lust att åka Balder och en av oss började med att försöka övertala dotter att åka med. Hon vägrade blankt och vi beslutade oss för att åka tillsammans, jag och maken. Vi väntade en liten snutt (!) för att få platsen längst bak, i gott skydd för regnet och kunde då det var vår tur, skutta ned på varsitt säte i tåget :) Tåget körde iväg och ut åkte vi - i regnet! Fanns det mer regn än tidigare så kom det nu! Det var ett fullständigt skyfall vi tog oss fram i, men uppför första backen bar det och sen for vi iväg :) Vi bägge skrek och skrattade och det gick så fruktansvärt fort ;) Hela vägen var en enda lång skratt- och skrikfest och när vi väl kom ned, tåget saktade in och jag skulle stänga munnen, så upptäcker jag att jag har samlat på mig en hel klunk med regnvatten :) Ni vet det där utrymmet vi har i munnen om vi lyfter på tungan? Där hade det samlats ;) Det var nästan den godaste klunk vatten jag någonsin fått :P

Så regn är gott =)

2009-09-30 @ 22:22:33 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Makar är för det mesta bra ...

... men ibland brister det ;)

Härom kvällen då jag skulle gå och lägga mig, såg jag att toapappret på övervåningen skulle komma att ta slut efter allas kvällsbestyr! Jag ropade ner till maken som satt och spanade på TV, att han skulle ta med sig en rulle upp. "Jajamensan, det gör jag" ropade min älskade tillbaka :)

05.45 nästa morgon ringer min klockradio. Som vanligt vacklar jag upp ur sängen, går halvkisande ut i hallen och in på toaletten. Min vana trogen tänder jag blundandes lampan, knäpper på radion (fortfarande med ett öga stängt) och sätter mig för att kissa. Min hand famlar efter toarullen och i detta nu är jag tvungen att öppna mina bägge ögon... En tom toarulle är vad som finns att tillgå!!!!! Efter ett par väl valda ord och onda tankar riktade åt ett visst håll, är jag ändå tvungen att fatta något slags beslut. Kliva upp och riskera dropp på benen ... kliva upp och riskera dropp men snabbt gå in i duschen ... använda den tomma toarullen ... Efter att återigen ha förbannat maken fattade jag beslutet; det får bli toarullen ...

Alla dagar innebär nya upplevelser och prövningar - allt behöver dock inte betyda att det är nyttiga eller ens nödvändiga upplevelser ... eller behagliga. En del hade man klarat sig utan ;) Vissa tillfällen är maken en upplevelse ... Men han är en upplevelse jag inte vill vara utan och är nödvändig alla dagar ;) Dock oduglig att bära toarullar!

På återhörande

2009-09-25 @ 19:26:45 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Våld

Jag skulle vilja fortsätta en stund på temat våld även om det inte är ett roligt ämne och dessutom berör oss alla illa. Efter att i mitt förra jobb ha mött många barn som blivit misshandlade på olika sätt, har jag fått en liten inblick i hur stor skada det faktiskt ställer till. Graden av våld kan ha betydelse, men ni ska veta hur lite som behövs för att en vuxen ska utgöra ett stort hot för ett barn. Det räcker att ha sett någon i familjen bli misshandlad en gång för att barnet ska inse att personen som slår utgör ett hot mot dennes liv. Kommer ni ihåg att jag skrev om hippocampus? Denna enda gång räcker för att hippocampus ska ligga i beredskap för nästa våldsamma tillfälle och vårt sympatiska nervsystem producerar adrenalin, noradrenalin och andra viktiga substanser som får oss att ligga i denna ständiga beredskap. Skulle det röra sig om detta enda våldstillfälle, och barnet får garantier för att det aldrig kommer att hända igen, kommer det sympatiska och parasympatiska nervsystemet hamna i balans igen och orsakar troligtvis ingen stor skada på sikt.

Våld som ständigt pågår i ett barns liv får däremot förödande konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa. Inte nog med att man själv riskerar att bli förövare eller hamna i nya våldsamma relationer, man drabbas så gott som alltid av både fysiska och psykiska besvär. Att bli utsatt för fysiskt våld innebär alltid en risk för fysiska skador eftersom våra kroppar inte är gjorda för att kunna sparkas, kastas eller slås på.
Då vårt nervsystem går på högvarv (sympaticus är aktiverat) drabbas också immunförsvaret som minskar sin produktion av cortisol (inflammationshämmande hormon). Detta gör att många av barnen ofta drabbas av infektioner och i vuxen ålder drabbas ett antal personer av värk i kroppen. Att ständigt ha ett aktiverat sympaticus gör också att många barn blir överaktiva, utagerande, okoncentrerade och/eller arga (vilket gör att många får felaktiga diagnoser ex ADHD). Man blir dessutom väldigt trött, får svårt att sova eftersom kroppen är i beredskap, matsmältningen fungerar sämre och man kan få problem med mag- och tamsystemet. De psykosomatiska symtomen är många; yrsel, huvudvärk, magont, mardrömmar, eksem, smärtor i kroppen, nedstämdhet, ångest, återkommande infektioner osv osv.

Vårt psykiska försvar är guld värt då man är barn och det skyddar oss från att gå under då svåra händelser utspelar sig. Det har hjälpt oss att stoppa undan det som varit svårt, obegripligt, skrämmande och hemskt. Men det som varit ändamålsenligt under barndomen och som hjälpt oss att överleva, stjälper oss längre fram då det vi tryckt undan pockar på uppmärksamhet. Många av de människor som "går in väggen" är drabbade av traumatiska händelser i barndomen och detta händer ofta vid en ålder av 30-40 år. I 15-16-årsåldern verkar vi behöva stänga till om svåra händelser då det händer mycket annat i våra kroppar och liv. Förr eller senare kommer allt ifatt oss och det verkar som att detta ofta sker i 35-årsåldern. Då förstår dock få av oss att den nedstämdhet, trötthet, ångest, sorg och smärta vi känner, kan ha rimliga orsaker i förhållande till vad vårt psykiska försvar har hjälpt oss med och skyddat oss från under alla år.

Det finns alltså all anledning i världen att skydda våra barn mot våld.

2009-09-15 @ 08:24:11 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Våld mot barn

Jag läste något väldigt gripande som en av av våra mest älskade och uppskattade svenskar sagt om våld mot barn. Vad många kanske inte vet, hade hon ett stort samhällsengagemang och var drivande i kampen mot aga. Barnmisshandeln har ökat igen och orsakerna till det är troligvtis många. Vad vi däremot vet är att det skadar våra barn, både fysiskt och psykiskt och vi måste göra allt för att förebygga våld mot barn. Så här sa Astrid Lindgren om våldet mot barn:

"Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där. 'Spar på riset och du fördärvar pilten', det vill säga hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ett ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: 'Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mig.'
Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet måste ha tänkt 'att min mor vill faktiskt göra mig illa, och då går det väl lika bra med en sten'.
Hon slog armarna om honom och de grät en stund tillsammas. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav i den stunden: aldrig våld!"

Likt pojken är det obegripligt för ett barn att förstå varför en mamma eller pappa medvetet vill skada barnet. Vi måste hjälpas åt att stoppa våldet mot barn och vi kan alla göra något för att stötta och hjälpa barn som utsätts för våld.

2009-09-13 @ 16:22:13 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Språkgrodor

Jag tycker det är vansinnigt roligt med olika typer av språkgrodor! Favoritgrodor är då svenska ord liksom blandas in i andra språk :) Här kommer några exempel:

Bad Hotel - Skylt utanför badhotellet i Uddevalla (kanske man ska ta in någon gång ;))

Flat-tv - Annons för platta tv-skärmar, så kallade "flat screens" - här tydligen riktad till lesbiska kvinnor

"I think I´ll jump over the tea this morning" - Anonym utbytesstudent

"Excuse me, what´s the fart limit?" - Anonym svensk turist till engelsk polisman

"Thank you for the mess" - Kjell Magne Bondevik efter en gudstjänst i Brasilien

"I want the pictures blank" - Anonym svensk turist till personalen på ett amerikanskt framkallningsställe, försöker förklara att hon vill ha blanka foton istället för matta

Ha en go´ dag

2009-09-10 @ 08:07:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Evil animals!

Jag anser mig vara en ganska generös och ödmjuk människa som försöker finna gott i varje levande varelse. Visserligen vet man att fästingar tillför nada och att de därför egentligen inte behöver finnas till. Men, jag tänker att de skapades ju av en anledning, så med lite överseende tycker jag de är ok! Jag är inte speciellt förtjust i kor, om älgar tycker jag inte! Jag kan dock se att de tillför mycket för vår natur och för Sveriges befolkning, så även dessa är ok ;)

Däremot tycker jag att gräshoppor är direkt motbjudande och förfärligt opålitliga! De sitter blickstilla och stirrar ut i tomma intet, smidandes planer om hur man bäst attackerar en intet ont anande människa! Gräshoppan är den enda insekt jag inte ens kan fånga i ett dricksglas och släppa ut (troligtvis kan de bita igenom glas). Här tillkallas förstärkning om dessa kräk tar sig in i vår boning ;)
Så var fallet då jag tidigare i dag klev in i vårt sovrum; en gräshoppa hade parkerat sig i taket ovanför vår säng! Stor rysning infann sig! Jag backade försiktigt ut ur sovrummet, med stadig blick på gräshoppan och meddelade maken att han har ny sängkamrat; jag har nämligen flyttat ur sovrummet! Detta tyckte maken (som tur var) inte var något vidare värst bra, så han beväpnade sig med lördagens HN och gick upp i sovrummet. Jag hörde en smäll, sen gick det en stund, sen kom en smäll till ... och en till ... en till ... (nu med panik i slagen) ytterligare en ... och så en sista ordentligt smäll ... Jag hör lite prassel (av tidningen?), balkongdörren öppnas och stängs. Sen kom min hjälte ner och deklarerade att nu är kräket dött! Men fattar ni i hur stor den var eftersom det hade krävts många slag med tidningen av en stark karl???!!! Huga ;)

Nåja, friden återställd! Ska bara byta lakan ................. det kan ligga likdelar kvar ;)

Må väl

2009-08-24 @ 21:52:06 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

För att fortsätta ...

... på temat behåar satt jag för några år sedan i bilen och lyssnade på radio. Man pratade om kvinnors deltagande i det militära och att fler tjejer/kvinnor valde att göra lumpen. I samband med detta hade man inom det militära varit tvungna att tänka om lite vad gäller kläder; mindre storlekar, införskaffa trosor osv. Då det kom till behåar måtte det ha suttit en person med drömmar och önskningar om hur de kvinnliga militärernas kroppar ska vara formade! Man beslöt nämligen att enbart beställa behåar med C-kupor ;) Så tänk på det ni tjejer som är intresserade av det militära; det krävs alldeles speciella förutsättningar för att bli antagen :)

2009-08-20 @ 09:29:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

På tal om villfarelse ...

... inhandlade jag i går ett plagg som under åren vållat mig huvudbry. Detta plagg är en typ av bärkasse, ämnat att bära och lyfta då innehavaren av dessa tunga kroppsdelar ska slippa få öm och kroknad rygg. Den är byggd av minimalt lite tyg, har en bärande konstruktion och kostar alldeles för mycket i förhållande till mängden material. Jag talar naturligtvis om en brösthållare ;)

Ni som känner mig och under åren varit uppmärksamma, har kunnat notera att jag aldrig varit i fysiska behov av en bh. Jag har sådan tur att jag aldrig kommer att behöva bekymra mig för bröst som av gravitation sakta kryper ned mot magen. Visst kan man avslöjas med att inte bära behå vid kallt väder, men detta har inte hindrat mig från att undvika instängning av mina nätta vänner!

Dock är det oundvikligt att emellanåt använda sig av en behå för att inte vissa kläder ska avslöja för mycket av behagen. Det är då jag stött på problem! Troligtvis är det män som gör behåar och alla verkar har en önskan om att vi kvinnor har begåvats med en relativt stor byst även om man endast begagnar sig av A-kupa. Det har för mig varit en djungel att hitta rätt, men någonstans har jag i alla fall snappat att A=liten byst, B=lite större, C=ganska rejäl, D=skitstor osv osv! Sen mäter man omfånget runt sig för att få veta vilken siffra som ska stå vid bokstaven. För min del har det alltid varit 85A! Sen har det stora letandet efter passande behå i ett antal affärer påbörjats. För det första finns sällan den storleken och för det andra har kuporna varit för stora trots att det då är A-kupa. Svettig och skitsur har jag lagt ned hela projektet och gått tillbaks till den enda (nu ganska äckliga) behå jag äger.

Men så igår var jag igen tvungen att kolla efter en behå och gick in i en behå-affär! "Jag behöver en A85" sa jag till damen i affären. Hon tittade på mig (läs "mina bröst") och sa "det tror jag inte alls att du behöver, du är nog snarare en B eller C". Jag kände mig nödd och tvungen att avslöja att min byst inte är av det tyngsta slaget, att jag har vääääldigt svårt att hitta passande behåar och A ska det vara! Hon plockade fram en A85 som jag provade. Jag kunde återigen konstatera att behå och jag inte är överens. Damen kom tillbaks, plockade fram en behå, bad mig att inte titta på storleken utan bara ta den på mig. Den satt som en smäck! Känslan av två händer som höll mina två nätta vänner var härlig och jag kände mig väldigt fin ;) Jag betalade behån (459 kr!!!!!) och gick lyckligt hem och visade maken mitt inköp!

Vilken storlek? D80 ;)

På tal om att leva i villfarelse ;)

2009-08-19 @ 08:18:39 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Svar till Lotta

Hej Lotta!

Jag hänger inte riktigt med på ditt resonemang alla gånger men visst, man kan alltid fråga vem som avgör/bestämmer när ett barn far illa. Detta finns reglerat i socialtjänstlagen och tolkas naturligtvis av den som använder sig av den. Jag tycker att vi många gånger i samhället tydligt kan se konsekvenser då vi låter barn leva kvar i miljöer som ingen vuxen någonsin skulle stå ut med (missbruk, kriminalitet, koncentrationstörningar, psykisk ohälsa osv osv).

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta skriva eftersom det ibland är svårt att formulera sig i ord utan att det missförstås. Men om du visste hur rätt massmedia har, då de skriver om socialtjänster som inte fungerar utan låter barn leva kvar i vidriga hemmiljöer (jag vågar återigen använda mig av mina erfarenheter från barns/ungdomars egna berättelser). Vi lever i någon slags meta-myt om "folkhemmet" och har en stark övertro på socialtjänstens förträfflighet.

För att fortsätta med "pedofilhysterin" du nämner, har den skadat många barn som efter de reportagen blivit misstrodda - i brist på bevis ... vilken pedofil förgriper sig på ett barn inför publik? I ett par forskningsrapporter har ett stort antal barn/ungdomar intervjuats om påstådda övergrepp. Alla övergrepp hade inträffat, fem ljög om de, för tillfället, påstådda övergreppen men det visade sig att dessa var ungdomar som tidigare i livet hade varit utsatta. Ibland verkar det som att vi inte vill/vågar tro att det här faktiskt pågår i många svenska hem.

Att vi drabbas av nedstämdhet emellanåt är mänskligt och inget som skadar barnen. I din insändare tog du upp schizofreni och andra personlighetsstörningar och dessa är allvarliga störningar som definitivt inte gynnar barns uppväxt.

Till sist kan man självklart diskutera begreppet good enough! Inom soc tycker man många gånger det räcker om barnets fysiska behov är tillgodosedda (mat, vatten, en säng att sova i, luft) och man missar konsekvenserna av våld, missbruk och psykisk ohälsa hos föräldrar.

Som sagt; vi kanske får sätta oss ned någon gång och fördjupa oss i detta ämne!

2009-08-10 @ 15:40:59 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg