Våld
Jag skulle vilja fortsätta en stund på temat våld även om det inte är ett roligt ämne och dessutom berör oss alla illa. Efter att i mitt förra jobb ha mött många barn som blivit misshandlade på olika sätt, har jag fått en liten inblick i hur stor skada det faktiskt ställer till. Graden av våld kan ha betydelse, men ni ska veta hur lite som behövs för att en vuxen ska utgöra ett stort hot för ett barn. Det räcker att ha sett någon i familjen bli misshandlad en gång för att barnet ska inse att personen som slår utgör ett hot mot dennes liv. Kommer ni ihåg att jag skrev om hippocampus? Denna enda gång räcker för att hippocampus ska ligga i beredskap för nästa våldsamma tillfälle och vårt sympatiska nervsystem producerar adrenalin, noradrenalin och andra viktiga substanser som får oss att ligga i denna ständiga beredskap. Skulle det röra sig om detta enda våldstillfälle, och barnet får garantier för att det aldrig kommer att hända igen, kommer det sympatiska och parasympatiska nervsystemet hamna i balans igen och orsakar troligtvis ingen stor skada på sikt.
Våld som ständigt pågår i ett barns liv får däremot förödande konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa. Inte nog med att man själv riskerar att bli förövare eller hamna i nya våldsamma relationer, man drabbas så gott som alltid av både fysiska och psykiska besvär. Att bli utsatt för fysiskt våld innebär alltid en risk för fysiska skador eftersom våra kroppar inte är gjorda för att kunna sparkas, kastas eller slås på.
Då vårt nervsystem går på högvarv (sympaticus är aktiverat) drabbas också immunförsvaret som minskar sin produktion av cortisol (inflammationshämmande hormon). Detta gör att många av barnen ofta drabbas av infektioner och i vuxen ålder drabbas ett antal personer av värk i kroppen. Att ständigt ha ett aktiverat sympaticus gör också att många barn blir överaktiva, utagerande, okoncentrerade och/eller arga (vilket gör att många får felaktiga diagnoser ex ADHD). Man blir dessutom väldigt trött, får svårt att sova eftersom kroppen är i beredskap, matsmältningen fungerar sämre och man kan få problem med mag- och tamsystemet. De psykosomatiska symtomen är många; yrsel, huvudvärk, magont, mardrömmar, eksem, smärtor i kroppen, nedstämdhet, ångest, återkommande infektioner osv osv.
Vårt psykiska försvar är guld värt då man är barn och det skyddar oss från att gå under då svåra händelser utspelar sig. Det har hjälpt oss att stoppa undan det som varit svårt, obegripligt, skrämmande och hemskt. Men det som varit ändamålsenligt under barndomen och som hjälpt oss att överleva, stjälper oss längre fram då det vi tryckt undan pockar på uppmärksamhet. Många av de människor som "går in väggen" är drabbade av traumatiska händelser i barndomen och detta händer ofta vid en ålder av 30-40 år. I 15-16-årsåldern verkar vi behöva stänga till om svåra händelser då det händer mycket annat i våra kroppar och liv. Förr eller senare kommer allt ifatt oss och det verkar som att detta ofta sker i 35-årsåldern. Då förstår dock få av oss att den nedstämdhet, trötthet, ångest, sorg och smärta vi känner, kan ha rimliga orsaker i förhållande till vad vårt psykiska försvar har hjälpt oss med och skyddat oss från under alla år.
Det finns alltså all anledning i världen att skydda våra barn mot våld.
Våld som ständigt pågår i ett barns liv får däremot förödande konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa. Inte nog med att man själv riskerar att bli förövare eller hamna i nya våldsamma relationer, man drabbas så gott som alltid av både fysiska och psykiska besvär. Att bli utsatt för fysiskt våld innebär alltid en risk för fysiska skador eftersom våra kroppar inte är gjorda för att kunna sparkas, kastas eller slås på.
Då vårt nervsystem går på högvarv (sympaticus är aktiverat) drabbas också immunförsvaret som minskar sin produktion av cortisol (inflammationshämmande hormon). Detta gör att många av barnen ofta drabbas av infektioner och i vuxen ålder drabbas ett antal personer av värk i kroppen. Att ständigt ha ett aktiverat sympaticus gör också att många barn blir överaktiva, utagerande, okoncentrerade och/eller arga (vilket gör att många får felaktiga diagnoser ex ADHD). Man blir dessutom väldigt trött, får svårt att sova eftersom kroppen är i beredskap, matsmältningen fungerar sämre och man kan få problem med mag- och tamsystemet. De psykosomatiska symtomen är många; yrsel, huvudvärk, magont, mardrömmar, eksem, smärtor i kroppen, nedstämdhet, ångest, återkommande infektioner osv osv.
Vårt psykiska försvar är guld värt då man är barn och det skyddar oss från att gå under då svåra händelser utspelar sig. Det har hjälpt oss att stoppa undan det som varit svårt, obegripligt, skrämmande och hemskt. Men det som varit ändamålsenligt under barndomen och som hjälpt oss att överleva, stjälper oss längre fram då det vi tryckt undan pockar på uppmärksamhet. Många av de människor som "går in väggen" är drabbade av traumatiska händelser i barndomen och detta händer ofta vid en ålder av 30-40 år. I 15-16-årsåldern verkar vi behöva stänga till om svåra händelser då det händer mycket annat i våra kroppar och liv. Förr eller senare kommer allt ifatt oss och det verkar som att detta ofta sker i 35-årsåldern. Då förstår dock få av oss att den nedstämdhet, trötthet, ångest, sorg och smärta vi känner, kan ha rimliga orsaker i förhållande till vad vårt psykiska försvar har hjälpt oss med och skyddat oss från under alla år.
Det finns alltså all anledning i världen att skydda våra barn mot våld.
Kommentarer
Postat av: Heléna
Åsa, det är en fröjd, fast skrämmande också naturligtvis, att läsa dina inlägg. Du är klok och vet vad du talar om, du har, för att använda ett risigt uttryck, kött på benen!
Trackback
